Ååh... Crème Brûléeeeee

Jag måste berätta klart vad som hände i lördags. I presens berättarform. Som i att JUST NU ska jag tala direkt till dig som läser. Jag fastnar nämligen ofta i nån slags romanskriverier som blir farligt blasé när jag läser dem efteråt. "Mitt livs novell" liksom. Bloggformatet har ju något direkt över sig, och ärligt talat längtar jag oftast efter att få skriva så tangentbordet ryker. Skriva allt jag har i huvudet och sopa rent under mattan.

Så just det. Lördagen.

Min date fick komma och hämta mig på akuten efter att jag agerat "Stålkvinnan manövrerar snattare". Polisen ville att skadorna (som var ganska begränsade faktiskt) skulle dokumenteras.
Sen tog han mig till en helt. otroligt. fin. restaurang. En fransk, som heter "Vín & Skel". Där vi vältrade oss i en trerätters matorgie hela kvällen och delade en flaska Chardonnay. Jag blir fortfarande lite rörd när jag tänker på smakupplevelserna. Och notan. Som han betalade. host. 1500 kr.

Sen bar det av mot den legendariska "Kaffibarinn" och ytterligare alkoholintag i form av White Russian. Där hade det nyss varit 20-tals fest och alla var sådär piffigt pärlhalsband-iga och fina till Jazzloungen som löpte i bakgrunden. Jag tycker det borde stiftas en permanent bar med det temat nånstans!

Hur som helst blev det som vanligt disco under natten. Jag minns att jag såg en transvestit åla sig uppe i en trappa, tills han tappade balansen och kraschade på ett bord nedanför. Han, hon (det?) var dock snabbt uppe igen och fläktade dramatiskt med fransarna. En man med bortamputerade ben dansade så det rök om det precis intill mig. Och framför mig dansade min imponerande date som när Big Lebowski gör "I just dropped in to see what condition my condition was in". Mycket snyggt.

Jag minns att jag var lycklig över allt det där.

Alltså

Det skrämmer mig något att jag börjat använda orden "alltså" och "typ" oförskämt mycket på bloggen. Fjantigt. Ska försöka låta bli typ.

spörsmålen

Alltså tack, tack TACK för att ni orkade svara på min lilla enkät. Jag tänker använda resultaten (<-- länk) som ursäkt för att självcentrera bloggen ännu mer och fläka ut mitt liv. Blogga såpa. Vädra min läggning som exhibitionist.

Fast bilderna får vänta ett tag eftersom min kamera dog när min handväska dränktes i öl häromkvällen. Kanske bloggar gammalt under tiden. Har massor på datorn. Och ovanligt mycket självporträtt på senare tid, eftersom jag fått för mig att jag måste se till att dokumentera mig själv innan jag blir skrynklig.

Sagan om flamman och förfallet, som är Flókis pappa, får vänta. Jag vill helst ha som minst av honom i huvudet just nu. Grrr.

Poesin kommer när den knackar på.

I lördags

Insikten över vad som håller på att hända sänder en rush av uppmärksamhetsframkallande ämnen i kroppen. Mina fötter får luft och rusar plötsligt iväg efter människan, som redan börjat springa ut ur butiken. Adrenalinet förvandlar ballerinaskorna till sprinterdojor och jag kliver fram genom gågatan i en accelererande fart, som får volangkjolen att flyga omkring ganska ohämmat. Driven av en obönhörlig envishet släpper jag inte ryggtavlan ur sikte. Jag tänker bestämt nå henne! Krockar med någons arm där jag tar mig fram. Känner hur min beslutsamhet ständigt minskar avståndet mellan mig och tjuven. Jag ser rött! Kan tänka mig att en jägare ute i Afrikas savann upplevt något liknande då han känner att han äger sitt byte.

Hinner slutligen ikapp. Får tag i tröjan, drar till och får henne att stanna. Hon sliter sig loss, tar några steg baklänges och håller stöldgodset i ett krampaktigt grepp nära kroppen. Hon tittar hotfullt på mig och vägrar lämna ifrån sig sakerna.

Jag känner mig vansinnigt irriterad och tittar bestämt, argt och upprört på henne. Beordrar henne att ge mig sakerna som hon försökt sno. Hon fnyser, spottar och hånler. Slänger plötsligt iväg ett av föremålen för att ta i sönder det. Nu börjar jag inse vilken lek hela situationen är för henne. Hur mycket hon njuter av att varken hon eller sakerna tas fast. Som "kurragömma" för en vilsen vuxen. Jag går fram till henne och tar tag i en silverpläderad prydnadstallrik som hon håller i handen och vägrar släppa loss. Hon går plötsligt till attack. Börjar klösa mig. Häller sig över mig. Slår och knuffar. Och river.

Under de här sekunderna börjar det kännas ganska obehagligt. Ser mitt pärlhalsband lösas upp till intet och rulla omkring på trottoaren under mina fötter. Jag rubbas till av den plötsliga attacken och försöker kalkylera snabbt ihop människans benägenheter. Räknar ihop hennes sjukhet. Vilken kick hon får utav att sno saker. Hur stor hennes verklighetsstörning är beroende på hur långt hon är beredd att gå. Många hade säkert gett upp och tagit sig ur situationen, men jag var fast. Så envis. Kunde inte låta henne gå. Lät henne slå på mig men släppte inte taget om saken. Jag var där för att visa henne att hon hade förlorat sin kupp. Att hon inte lyckades sno sakerna.

Jag ville att hon skulle förstå hur fel hon hade handlat.

Till slut skriker hon högt "Jag är kleptoman".
Sen fick hon ge sig iväg tomhänt.

Vad ska jag blogga mer av?
	Bilder på Island
	Bilder på mig själv
	Iaktagelser av den isländska kulturen
	Vardagen i dagboksformat
	YouTube
	En utförlig beskrivning av exakt hur stor röv min sons pappa är och hur innerligt jag hoppas att han ruttnar i helvetet just nu
	Poesi
Free polls from Pollhost.com

MMMmmmmmm DAAAaaa

Jag satt alltid lika klistrad när Linus på Linjen tecknades fram i rutan. Strecken som framkallade bilden av en aggressiv liten smurf, som frustar fram hånfulla skratt och råkar ut för missöden.

Jag fascinerades av det simpla. Att man kunde skapa så mycket liv av bara några välvalda streck. Nu ser jag att det är en riktig Feng Shui sketch! Sparsmakat, minimalistiskt och därför extremt ekonomiskt med tanke på effekten.

Finurligt.

Tänk vilka få element som används. Jag kan komma att tänka på 1. bakgrundsfärgen, 2. linjen/strecken, 3. Handen/pennan (som skapar den där roliga Big Brother känslan, Gud som flikar in liksom) 4. Rösten. 5. Och så det fantastiska Soundtracket...

Och vips...
En kaxig fransman, med karaktär utöver det vanliga, har uppstått.
Konstigt... jag läser in mycket "meta" betydelser i det här... typ den frustrerade människan som blir både bönhörd och förbannad över den "allsmäktiges" påhitt. Typ. Existentiell frustration.

Jag hjärtar mitt nya jobb

Jag har aldrig haft ett lika seriöst arbete som nu. Som i "på riktigt". Ett arbete som ger effekt och påverkar många barns vardagsliv. Det känns meningsfullt... Nyttjosamt. Behövligt. typ.

Alltsedan dagen jag tog över fritidshemmet har jag satt igång en kraftig upprustningsprocess av stället. Operation uppfräschning. Förbättring. Sanitering. Organisering. De första dagarna var jag där själv och skrev ner listor av allt jag ansåg behövde göras. Sen började jag skövla ut skräp och slitna föremål. Plocka ner inaktuellt grejs på väggarna. Städa bort i städskåpet liksom, där jag hittade numera antika rengöringsprodukter under centermetervis tjockt dammlager. Samt en musfälla.

Det blev ungefär 7 stora svarta sopsäckar och en och annan söndrig möbel.

Nu håller dom på att måla om stället och jag har börjat köpa in nya leksaker. Det ska bli ett riktigt mysigt fritidshem! Och de som jobbar där ska verkligen trivas. Tillsammans med barnen.

Ja, det är ett något utsatt område som det där hemmet är beläget i. Men hey... jag är tjejen som gillar slitna skor och hål i kläderna. Och mina jesus-komplex kommer till användning här, när planer på konstruktiva aktiviteter för barnen ska sättas i verk.

Så, det är mycket just nu.
Skolan börjar imorgon.

I övrigt flyter livet.
Liksom.

Flyter som i Flyt.

Pratade med en intressant människa i en "heitapottur" igår. Han var dubbel (hur man nu kan vara det) Reiki-mästare, vilket innebär att han arbetar och lär ut konsten att avge energi med händerna. Och jobbar även med NLP (neuro-lingvistisk programmering), vilket Freud Svala tycker är intressant. Funderar på att ta en kurs i höst kanske så att jag kan bli riktigt helig.

Vem sa att kvinnor inte kan bli upplysta?
Har nån sagt det?

Jag vill se fler Buddha-kvinnor.

shes actually hurt there

oox Jag ha presis kommit hiem frðn en åersonalfest ( jag struntar just nu i alla stavfel sxsom ajg ser faktiskt att jag har skrivit fel för jag är sludddrig just nu) oc§h kände för att berätta att jag blev nätt sur över att ha cått nästan ett helt bort vält över mifg på¨buben. jag skiter fullstänidigt i att det var Daneile Agust, som b rukade vara sångare i Gus Gus, som stod o pratade med mig men sen råkade tja välta ett glas öl så att det stänkte gott och väl över hela mig. jag är demokrat. en stänkt öl är en stänkt öl. oavsett av vem.

sen hittade jsag det här klíppet som fick mig att få skratt krapm.

skrattkarmptsklipp (>.---klicka här)

jag är väl medveten om att detta bli r mitt första fylleinlägg, men det var så dags.

Borat

Jag kommer vilja se den här filmen. Även om den är riskfyllt fördomsfull i härjande terrordådstider. (Ali G kan nog räkna med lite spö). Jag retar mig visserligen redan nu på hur underrepresenterad kultur ännu en gång får agera basis åt billiga skämt. Trodde jag var trött på Hussein-humor liksom.

Men jag vet att jag kommer att garva så hysteriskt mycket.
För att den här mannen är så underbart sjuk i huvudet.
Och för att han vågar brygga komik mellan världarna.

http://www.apple.com/trailers/fox/borat/trailer/

The Wilhelm Scream

Det finns tydligen en "grej" bland filmklippare. En liten plot. En hemlig bluff som är ungefär lika nödvändig som när Peter Jackson skymtar i sin egen film "Sagan om ringen" (i egenskap av lortig bondtölp) under en mikrosekund, med en fet morot i käften.

Jag talar om en helig vrålreplik, som vi har hört sådär 100 gånger typ. Precis samma skrik, i 50 olika filmer typ! (Orkar inte räkna). Jag känner mig grundlurad. Jag menar, fan vad smidigt.

(OBS! Klippet nedan är klart skrattbart)





Wilhelm-skriket föddes alltså i en westernfilm på 50-talet, men har av någon anledning blivit en slags maskot i klipparnas värld, och har sedan dess klämts in i ett otaligt antal filmer. (Wikipedialista)

Vilken fin tradition.

ord att suga i sig

Den senaste tiden har återkommande reflektioner kring två citat gjort bra saker för mig. De har varit som ankare att haka sig fast vid i mitt huvudsnurr när jag har känt mig maktlös, stressad, rastlös, uppgiven med en inspirationsfattig världsbild. Delar med mig gör jag. Lämnar stafettpinnen vidare!


Inspiration exists. But it has to find you working.

Don´t rush the river.



takk krilli

Jeff Who?

Jag tycker att ni ska lyssna på årets isländska sommarplåga "Barfly", som inte är så värst plågsam egentligen.

Kolla in videon!

-- > Här

Isländskt

Isländskt

Isländskt

Om nationell identitet

Jag är ju helt och hållet institutionaliserad och byråkratiserad på Island nu. Medborgarskapet har alltid varit isländskt. Liksom själslivet med sina isländska konnotationer. Och stoltet. Och mina barndomsminnen. Essensen av en kultur som jag växte upp i som jag har saknat och sörjt och längtat efter i många år. Nu när jag inte är folkbokförd i Sverige längre finns det inte mycket som kopplar mig till det landet, annat än språket jag har lärt mig och banden jag har till personer och platser. Och en kärlek jag hyser till campingkultur och p3. Och en massa annat förståss. Jag har svårt att erkänna det ofta men visst är jag nätt försvenskad i mig själv. Även om det inte hörs när jag pratar isländska i sig. Men det är ju faktiskt så att jag har fått lära mig leva i ett annat land, tagit till mig en annan kultur och lärt mig förstå ett annat lands tänkande. Jag tog in Sverige fast jag redan hade en hel uppsättning kulturell förståelse och fosterlandskärlek för Island när jag flyttade som 10 åring. Det blev en naturlig process att se till att minska främlingsskapet genom att ta till mig den svenska kulturen, för att kunna leva i den. Jag kan Sverige! Och jag gillar Sverige väldigt mycket. Dofterna. Sommarnatten. Kvällsdoppen. Grodorna. Sirénerna. Stigarna. Skogarna. Rosenbuskarna. Bussarna. Mötena. Caféerna. Stillaståendet. Sangria på Möllan. Den politiska debatten. Det formella. Det pretantiösa. Det naivt snälla varandet. The prudeness. Ack, gentlemännen. Det försiktiga. Det är lite charmigt.

Lagom...

Med tiden hoppas jag kunna hitta någon mening i att vara ett vandrande tvåspråkshuvud.

Homo Sapiens

Jag tillbringade rätt mycket tid vid havet när jag var i Sverige. I havet. Nära havet. Ja okej liksom... jag befann mig på en campingplats större delen av min vistelse... Plockade fram djupt begravna White Trash egenheter i solstolen och läste Hemmets Journal. Satt ute på en sanddyna i havet, lät kroppen gunga i vågorna och pratade med syster i solnedgången. Pratade med Kite-surfare. Ville prova men gjorde inte. Försökte sluta röka men smög lite halvpatetiskt omkring på campingen om kvällarna och smuttade mentholcig. Lyssnade på när mamma och Jörgen gick upp mitt i natten för att jaga myggor i husvagnen. "Jörgen, nu surrar det igen"... Han och mamma gifte sig förra året och de kulturella influenserna, från Jörgens rötter i Ystad, berikar nu min mammas tal med renodlat skånskt vokabulär. Det låter lite lustigt med urskånska i isländsk yttring. Hah... svårt att förklara. Jag tycker det låter lite jobbigt faktiskt. Nästan lite skrämmande. Men det är så det är bara.

Åt kräftor en kväll utomhus i stearinljust mörker när det plötsligt började åska och hamra ovanför havet. Så häftigt! (Det åskar aldrig på Island). Kom då att tänka på att det faktiskt inte är äckligare att äta kokta kräftor än kokta kackelackor... när jag sprättade upp havsinsektens stjärt och plockade bort "bajssträngen".

Hängde en dag med min syster och hennes naturvilding till pojkvän, som ville jaga fisk med harpun till middag. (Han stannade plötsligt bilen på väg till "jaktstället" och skickade ut mig på en åker för att dra upp en grönsak vi kunde ha till middagen, som en mer genuin touch på tallriken). Projektet slutade dock med att vi något besvikna åt sushi i Limhamn istället.

Om blommor och bin

Under Sverigevistelsen blev det så plötsligt dags för den stora skälvande frågan. Den livsavgörande...

"Mamma, hur blir ett barn till?"

Han har ofta undrat. Och jag har alltid svarat. "De växer och blir stora i mammas mage". Typ. Det har räckt. Men nu blev det alltså dags att förklara pappans roll i det hela. Mer konkret... "Jo men du vet alltså... snoppen..." Ja alltså, jag är glad att vi åtminstone pratade isländska där vi befann oss bland andra människor i campingduschen. Det är ju ett laddat samtalsämne att ha med en oskyldig 7 åring. Men jag lyckades nog rätt bra med att förklara "myset" och det där... "att mamman och pappan tycker så mycket om varandra". Jag blev nästan förvånad själv över hur viktigt det var att få in "kärlek" som ingrediens i hela förklaringen. Den limmade ihop allting så bra så att det blev begripligt och inte så mekaniskt.

Blogger bråkar

Mina långa inlägg försvinner... "sidan kan inte visas" bullshit. Till slut kommer jag inte ens åt mitt Dashboard och blir rådizzad. Och skriverierna får jag inte in. Plötsligt vägrar Blogger publicera det jag kopierar in i inlägget. Bajsblogger.

Återkommer

hej

Jag är i Sverige och det F-ing REGNAR på mig! Tack gud. Allt är bra dock. Min Sverigefeedback går enligt planerna. Jag möter upp med mitt gamla liv och får perspektiv på det gångna året. Trycker på stranden och suger i mig färg av solen. Shoppar. Träffar nära. Och kära. Äter kräftor och dricker vin. Åker BUSS!!! Fnittrar dagligen över de hysteriska löpsedlarna. Förundras över den ofantliga mängd randiga kortklippta tanter i linneshorts jag ser överallt. Förundras över det lågmälda tempot och den sparsamma trafiken. Stillaståendet som tillåter mig att slappna av. Det känns märkligt att vara här som gäst. Turist. Har jäsande blogginlägg på gång men lite tid och ytterst begränsad tillgång till internet.

Ville bara säga hej.