Om blommor och bin
Under Sverigevistelsen blev det så plötsligt dags för den stora skälvande frågan. Den livsavgörande...
"Mamma, hur blir ett barn till?"
Han har ofta undrat. Och jag har alltid svarat. "De växer och blir stora i mammas mage". Typ. Det har räckt. Men nu blev det alltså dags att förklara pappans roll i det hela. Mer konkret... "Jo men du vet alltså... snoppen..." Ja alltså, jag är glad att vi åtminstone pratade isländska där vi befann oss bland andra människor i campingduschen. Det är ju ett laddat samtalsämne att ha med en oskyldig 7 åring. Men jag lyckades nog rätt bra med att förklara "myset" och det där... "att mamman och pappan tycker så mycket om varandra". Jag blev nästan förvånad själv över hur viktigt det var att få in "kärlek" som ingrediens i hela förklaringen. Den limmade ihop allting så bra så att det blev begripligt och inte så mekaniskt.
"Mamma, hur blir ett barn till?"
Han har ofta undrat. Och jag har alltid svarat. "De växer och blir stora i mammas mage". Typ. Det har räckt. Men nu blev det alltså dags att förklara pappans roll i det hela. Mer konkret... "Jo men du vet alltså... snoppen..." Ja alltså, jag är glad att vi åtminstone pratade isländska där vi befann oss bland andra människor i campingduschen. Det är ju ett laddat samtalsämne att ha med en oskyldig 7 åring. Men jag lyckades nog rätt bra med att förklara "myset" och det där... "att mamman och pappan tycker så mycket om varandra". Jag blev nästan förvånad själv över hur viktigt det var att få in "kärlek" som ingrediens i hela förklaringen. Den limmade ihop allting så bra så att det blev begripligt och inte så mekaniskt.
posted by Svala at 11:00 em
2 Comments:
Underbart! Den frågan är så oundviklig. En fråga man bävar för att tvingas besvara, men som är så oerhört viktig att som barn få besvarad utan att några konstigheter förmedlas med svaret. Alltså känslor som genans eller i övrigt konstigt.
Bra jobbat! :-)
Ja, jag kände att jag blev väldigt medveten om just detta, att inte ge sken av genans eller dylikt. Men det var faktiskt oundvikligt, vet inte om han upptäckte den lilla högtidliga andakt jag andades in innan jag började förklara. På ett sätt är det kanske så att det gott kan tillhöra. Till och med Adam och Eva blev blyga ju.
Skicka en kommentar
<< Home