onsdag, augusti 09, 2006

Om nationell identitet

Jag är ju helt och hållet institutionaliserad och byråkratiserad på Island nu. Medborgarskapet har alltid varit isländskt. Liksom själslivet med sina isländska konnotationer. Och stoltet. Och mina barndomsminnen. Essensen av en kultur som jag växte upp i som jag har saknat och sörjt och längtat efter i många år. Nu när jag inte är folkbokförd i Sverige längre finns det inte mycket som kopplar mig till det landet, annat än språket jag har lärt mig och banden jag har till personer och platser. Och en kärlek jag hyser till campingkultur och p3. Och en massa annat förståss. Jag har svårt att erkänna det ofta men visst är jag nätt försvenskad i mig själv. Även om det inte hörs när jag pratar isländska i sig. Men det är ju faktiskt så att jag har fått lära mig leva i ett annat land, tagit till mig en annan kultur och lärt mig förstå ett annat lands tänkande. Jag tog in Sverige fast jag redan hade en hel uppsättning kulturell förståelse och fosterlandskärlek för Island när jag flyttade som 10 åring. Det blev en naturlig process att se till att minska främlingsskapet genom att ta till mig den svenska kulturen, för att kunna leva i den. Jag kan Sverige! Och jag gillar Sverige väldigt mycket. Dofterna. Sommarnatten. Kvällsdoppen. Grodorna. Sirénerna. Stigarna. Skogarna. Rosenbuskarna. Bussarna. Mötena. Caféerna. Stillaståendet. Sangria på Möllan. Den politiska debatten. Det formella. Det pretantiösa. Det naivt snälla varandet. The prudeness. Ack, gentlemännen. Det försiktiga. Det är lite charmigt.

Lagom...

Med tiden hoppas jag kunna hitta någon mening i att vara ett vandrande tvåspråkshuvud.

7 Comments:

Blogger Fröken Lund said...

Slits du mellan kulturerna eller är det självklart att det är Island?

Jag funderade annars över vad du menade med att du vill hitta en mening med att tillhöra båda kulturerna. Det tycker jag bara att man ska tacka och ta emot av. Det berikar bara och att få sin personlighet, förståelse och hela identitet berikad med ytterligare en hel nations kultur gör ju att man förhoppningsvis står stadigare med fötterna på jorden. Jag tycker att förståelse är kanske den viktigaste egenskapen hos människan. Idag skulle fler behöva förståelse för andras kulturer.

Svala, bara tacka livet för att du har detta.

10/8/06 14:00  
Blogger Svala said...

Tack för den fina kommentaren! Jag syftar mest på att jag vill kunna använda min kunskap/språk på något sätt. Dilemmat är väl att språk har en tendens att falna och smalna i huvudet när de inte används och praktiseras. Liksom andra tankar och drömmar. Författarskap är något som jag gärna vill ägna mig åt, men då är ju första frågan vilket SPRÅK jag ska skriva på. Det är inte så enkelt. Det finns så mycket som kännetecknar en individ och en stor "Feature" är ju hur en författare använder sitt språk till exempel.

Jag känner inte att jag måste välja EN kultur, men det är inte heller så lätt att känna sig enhetlig när man har bott ungefär lika länge i två länder under hela sitt liv. Det blir svårt att förankra sig då och veta vem man är och var man hör hemma.

Island är dock alltid HEM för mig. Jag är isländsk och jag känner mig lugn och hemma när jag är här. Men jag har lärt mig känna mig hemma också i Sverige, vilket jag kan sakna när jag är här.

Men det finns faktiskt en ganska häftig dimension i det hela när man lyckas komma bortom språket, bortom landet och bortom kulturen i sitt sökande av sig själv. Då man hittar ett slags universellt "varande" som innebär helt enkelt att vara människa och en person oavsett bakgrund.

Och det är dit jag vill nå.

Frågan är vilket språk jag skriver om det sen.

10/8/06 20:01  
Blogger Svala said...

Alltså, nu har jag fastnat lite i det här... måste förklara mer. Typ, att det handlar mest om att ett språk som man tar till sig av hela sitt väsen blir en del av en.

Ett språk är ett sätt att vara. Det är därför så många skåningar upplevs som barska till exempel, tack vare alla håra beTONingar i dialekten.

När man lär sig ett språk och tar in det till sitt innersta, för att prata felfritt, blir det också en del av ens person.

Och när jag nu kanske bestämmer mig för att skriva på isländska så kommer inte mina svenska benägenheter till användning där riktigt.

Fast det kan bli lite kreativt också förstås. När man har två upplevelser och två förståelser för ett och samma ord. Jag känner att jag har lätt för att ventilera, nyansera och reflektera svenskan tack vare perspektiv från min isländska bakgrund. Isländska och svenska är ju inte så olikt heller och härstammar från samma stam.

Isländska är konserverad tusenårig gammal norska, drastiskt talat.

10/8/06 20:44  
Blogger Svala said...

oj, jag blir bara förvirrad av att läsa det här igen... suck. Vet inte om jag gör mig själv förstådd här.

Men...

bottomline... det känns svårt att bara "överge" svenskan när jag har lärt mig den så bra som jag faktiskt har gjort.

Jag vill inte att jag ska bli sämre på att skriva svenska, bara för att jag inte pratar den längre.

Det vore synd om mina ansträngningar för att lära mig svenska inte kommer till användning och istället falnar bort som opraktiserad kunskap.

Man glömmer ju med tiden.

10/8/06 20:48  
Blogger Fröken Lund said...

Det är sant som du säger att man glömmer med tiden. Det kommer innebära en livslång process för dig att hålla båda språken fräscha. Men det kommer nog inte vara något problem i ditt fall. Du skriver bättre och mer vältaligt än de allra flesta infödda svenskar. Du har en naturlig talang att skriva.

Jag håller med om att språket färgar ens person. Själv är jag inte heller densamma om jag talar engelska t.ex. En sån enkel sak som tonläget i rösten kan ändras.
Men, kommer man förbi hela den grejen och låter ens alla personligheter och kulturidentiteter smälta samman i sig själv som smältdegel, så vet man var man har sig själv.

Varför välja språk att skriva på? Du skulle kunna skriva på både isländska och svenska.
Jag skulle gärna läsa något av dina alster om du bestämde dig för att författa något. På svenska då helst, för att underlätta för mig. :-)

10/8/06 21:02  
Anonymous marira said...

ett tvåspråkighetshuvud är väldigt bra att ha, säger jag som är finsk/svensk. man inser att det finns alltid flera sätt att se på saker och ting och flera sätt att uttrycka saker på. man tar inte saker för givet och det är nyttigt tror jag.

14/8/06 18:39  
Blogger Mel said...

Det är förvirrande det där, vart man känner sig hemma och vilket språk man ska använda sig av. Jag skriver för det mesta på engelska (svensk/irländsk som man är) snarare än svenska men å andra sidan passar svenskan bättre i bland. Jag skrev något om det i bloggen för ett tag sen.

Men att vara ett tvåspråkshuvud är för det mesta väldigt kul. :)

17/8/06 07:00  

Skicka en kommentar

<< Home