en skön stickling

Jónsi, sångaren i Sigur-Rós, och hans pojkvän Alex gör konst tillsammans. Eija berättade för mig att hon gått och sett deras utställning, som till viss del kan beskådas här. Där hittade jag deras myspace sida som jag tycker att ni bör ta en titt på om ni är svaga för poesi. Musikslingan är som en dröm. Alla som älskar det sista tracket på Cardigans "Gran Turismo", eller också sista tracket på Röyksopps "The Understanding" förstår vad jag menar. Pianospel som drömmer och ekar avlägset ur ett djup som nästan spökar. Melankolisk skönhet. Sötsurt för magen och själen. Fina konstverk finns där också bland bilderna. Gjorda av gamla isländska stugfönster vad jag kan se.

Polisen och jag

I natt var det dags igen när jag vaknade klockan 03.30 av att någon skrek på gatan utanför mitt hus. Ett desperat gråtande och det där ordet som får en att verkligen haja till! "Hjälp"... Flera gånger... högt och hjärtskärande... Inte kan man väl dra upp täcket över öronen, låtsas som det regnar och vända ryggen mot ett nödrop? Inte. Jag fick gå upp och gå ut för att se vad som pågick. Min första tanke var att någon höll på att bli utsatt för en våldtäkt. Alternativt mordförsök. (Det var ganska dramatiskt). Mitt i den kyliga natten skymtar jag en ung vinglande tjej som traskar i slasket på gatan. Jag kallar på henne och frågar om allt är ok. När hon vänder sig om ser jag att hela hennes ansikte är blodigt så att det rinner ner på halsen. Jag be(ordra)r henne komma in och värma sig, lägger en filt över hennes axlar och lyssnar. Just när jag plockat upp telefonen för att ringa polisen knackar någon på dörren och farbror polisen står där framför mig. Någon annan i gatan hade tydligen hunnit slå larm. Vilket var rätt skönt. Hon stank sprit och jag ville bara att hon skulle bli omhändertagen som allra först. Det blev ett kort förhör inne på min minimala toalett. Fyra poliser stod där och trängdes. Två av dem gick snart igen för att leta efter de misstänkta. Tjejen följer sedan motvilligt med in i polisbilen till akuten och jag går och gör ett försök att somna igen men får ingen ro för tankarna. Det känns märkligt att stå på andra sidan paniken och räcka ut en hand. Och det känns märkligt att det bara var jag som gick ut till tjejen, av alla ansikten jag såg stirra ut genom sina fönster.

Islandsmusiknytt

Här har ni en ung gammal stämma som smyger ur radio och TV på Island, och värmer frostbitet folk och fä med en ytterst finstämt späd klang. Jag har alltid tyckt att det finns en benägenhet att suga i sig lite Texasvibbar här. Lite blues och whisky. Lite "on the road again" mentalitet. Det finns en countryfestival här på sommaren men den pratar jag ogärna om egentligen... efter att ha sett min morbror i "vilda västern"-hatt på väg dit. Som om han gått och väntat hela året på att få leva ut sig själv som fullblodad countrygud och rocka loss. heh heh. Hursomhelst. Rockabilly är också ett inslag som smittat en yngre generation. I allafall en konstnär som jag drack kaffe hos i förrgår. Han ser ut som en urviking i rött skägg, rött hår och isblåa ögon. Lång och reslig med Napoleon Dynamite glasögon. ... med Elvis frisyr! Jag har inte sett något snyggare på killar frisyrmässigt på aldrig! Vackert alltså. Och mannen bär upp det. Sheitsnyggt. Hur som helst. (Enter) Jag tänkte visa er den här fina videon då med Lay Low, som jag inledde inlägget med att berätta om. Och ge Flókis pappa lite cred för att han gjort ett bra jobb med scenografin och den fina inredningen (som jag hellre hade velat trycka in hemma hos mig än att se gå i kras... menmen). Det är hans mormors sommarstuga och det är inte första gången han lånar den. En gång målade han stora korpar på väggarna där inför ett photoshoot. Lilla mormor blev inte glad. Hur som... (det är farligt att inte kunna använda Enter gott folk. Man hamnar i utsvävanden) Här är fina låten.

FW: lite kul

Rubriken på ett mail från mamma min. Hon är inte så haj på att använda datorer och skickar väldigt sällan e-post. Men nu är hon tydligen med på nån mejlinglista, som jag gissar är hennes arbetsplats. Där finns en "Christel", "Gunilla", "Marianne", "Ann-Kristin", "Anki" och en "Jörgen" på utskickslistan och jag ser de medelålders kortklippta skåningstanterna framför mig i sandaler och vita rockar på Lunds Lasarett. Och en Jörgen i tofflor. De smajlar snitsigt mot varandra i korridoren och nickar instämmande och hjärtansfullt åt varandras skämt. Så treeeeeevligt. Så propert och korrekt. Jag kollar vem mamma skickade vidare skämtet (som jag för övrigt inte kan se eftersom jag inte har powerpoint installerat på datorn) och hittar mina systrars mailadresser och en "Pia". Systrarna tre och en Pia har fått ett kul skämt från jobbet från mamma min. Det är så fint. Lite ensamt, men fint. Mammas anpassningsprocess till Sverige ökar ständigt.

don´t know what you´ve got til it´s gone

Jaha. Hur går man vidare när Enter har slutat fungera på tangentbordet? Struktur-verktyget som kapar texten för att förtydliga och förenkla tillvaron i vitögat. Knappen som skapar utrymme och hjälper till att vädra textmassan. Den definitiva knappen. Utan Enter tar massan aldrig slut. Utan Enter kan jag inte uttrycka betoningarna och göra skillnad. Så opedagogiskt. Min text kommer att framstå som en ihärdig mundiarré. Som glömt bort att andas.

Det liksom händer

Jag har fått en ny kompis. Hon heter Peaches och brukar sjunga för mig i bilen när jag kör till jobbet. Det är trevligt. Jag blir alldeles uppspelt och trummar som besatt på ratt och växelspak. Drar jämnare kurvor. Gasar lite extra.

Min första bekantskap av Peaches var en kort men flammande historia. Hennes "Fuck the Pain Away" blev ett ständigt upprepande under nån månads tid för flera år sen. Men hon verkade för brölig för att jag ville lära känna henne bättre just då.

Tills jag såg det här klippet, föll handlöst och köpte skivan dagen efter. Det var länge sen jag köpte en skiva som jag blev riktigt glad i. En epok-skiva. Existentiell ångest! Nu... på Island!



Peaches brukade jobba som grundskolelärare och bibliotekarie innan hon flyttade till Berlin och blev snuskhummer på heltid.

gubbjävlar

Jag såg också "Road to Guantanamo" under filmfestivalen. Den filmatiserade skilldringen av tre unga killars erfarenhet som fångar i lägret på Kuba. Tortyren, utpressningen, isolationen och förnedringen som de fick uppleva i sina bästa år. Det vibbar av förintelsen. Behandlingen alltså. De är märkta för livet. Oskyldigt tillfångatagna. Oskyldigt dömda. Substitut för den amerikanska militären att sysselsätta sig med. Låtsasfångar.

Den fick mig att seriöst undra varför George Bush inte har blivit jagad och dömd i domstol för brott mot människolagen. Brott som Amnesty International, uppbackade av de grundläggande rättigheterna för människor på detta jordklot, försöker bekämpa. Frihetsberövande. Mord och tortyr.

Kriget i Irak är skäl nog.

Mannen borde sitta i fängelse.
Lika berättigat som Saddam Hussein.

Men nej. Han har viktiga uppdrag att följa, den mannen!
Benåda kalkoner till exempel. Samtidigt som Bagdad brinner.

Här är världsnyheten även på svenska.

ono chord

Jag såg Yoko Ono när hon var här i Reykjavik under Filmfestivalen. Det var när jag såg dokumentären "US vs John Lennon", som vinklar fram hur stort hot Lennon ville upplevas av USA´s regering. Att han blev avlyssnad av FBI, förföljd av CIA och flera gånger fick den radikala domen att bli utvisad ur landet på grund av cannabisinnehav. Mihi.

Jag tyckte att jag fick lära känna John Lennon bättre som person och få en skymt bakom scenen. Kanske för att Yoko Ono fick ha inflytande över filmen. Eller... den visas med hennes godtyckte typ. Det är en viktig film. Den visar hur vanliga människor kan påverka en situation. Som kriget i Vietnam. Den visar hur musik kan skapa opinion och motstånd. Hur Lennon blev en viktig figur. Ja, en hotfull figur för dem som inte höll med honom.

Yoko gav alla biobesökare en liten ficklampa och därefter fick vi se en propagandafilm där hon lär folk och fä blinka orden "I love you", med en alldeles egen version av Morse-språket. "ONOCHORD" heter det.

Ett blink för "I".
Två blink för "love".
Tre blink för "you".

Det blev genast disco i biosalongen. Blink blink blink. Alla skulle prova! Den gulliga asiatiska gumman med basker på hjässan log sitt bredaste uppe på scenen och fortsatte blinka tillbaka på publiken. Ivrig som en lärarinna inför en klass. Jag lämnades tämligen orörd av händelsen. Nej... ingen frälsning i mitt fall. Jag tror inte på ficklampor.

Men jag kunde inte låta bli att bli hänförd av att det stod en sann konstnär framför mig. En work of art. Yin. Andra halvan av Yang. Hon som påverkade Lennon så att han blev Lennon. Lennons andra halva. Livs levande med en ficklampa i handen blinkandes mot mig. Där och då kändes det som att Lennon också var där. Jag blev tårögd.

Filmen var bra förresten.

Vart tog den söta lilla KEN vägen?

Idag köpte jag in lite nya leksaker till fritidshemmet. En ny Ken bland annat. Det fanns redan en flock Barbiedockor när jag tog över stället och det enda skälet till att jag tillåter att de finns kvar är att där också finns ett dockhus som barnen själva har byggt, målat och tapetserat. De har också tillverkat inredning och möbler i dockhuset, som de gärna använder. Och det är ju ganska nyttigt för dem att prova på! Arkitektur, heminredning och design. Det blir ju lite mer praktiskt än att bara välja vilken stringbikini Barbie ska ha på sig. Eller vem hon ska ligga med. Typ.

Fast problemet var ju då att det inte fanns någon Ken på plats. De pojkar som har velat leka med dockhuset/hemmet har fått spela flickor.

Så jag gav mig ut på jakt efter en Ken idag, men blev minst sagt skraj när jag fick se vilken förvandling Ken har genomgått sedan jag var barn. Tänk er ett blonderat muskelknippe som blänger aggressivt. Tatueringar på de oproportionerliga krampiga stålmannen-armarna! Uppblåst plast! Ilsken docka! Automatvapen som tillbehör!!! Kändes som jag höll en liten seriemördare i handen...

Hua!

What´s the deal? Är det verkligen meningen att en liten pojke ska sitta och identifiera sig med den våldsamma dockan för att känna sig säker på sig själv? Vem är det som kommer på den fenomenala idén att barn ska leka med vapen och associera död och grymhet med coolhet?

Ang. branden

Egentligen är det rätt sjukt att just min gamla lägenhet, som jag nämnde förut här på bloggen, började brinna! Jag måste bara intyga att jag absolut inte hade någonting med det hela att göra. Jag smög inte omkring där mitt i natten för att tutta på eld med andra ord. Bara för att klargöra eventuella misstankar. Om ni nu hade några. Det är ju trots allt lite väl märkligt, det hela.

Här är en länk till nyhetsinslaget.

Hej!

Jag har saknat er. Och min blogg. Jag har startat ett par nya bloggar faktiskt, lite här och där. Men jag dras alltid tillbaka hit av någon anledning och nu när jag har uppgraderat till Blogger BETA tänker jag trotsa konsekvensen ännu en gång och fortsätta som om inget har hänt. Antagligen kommer jag upprepa allt som jag ville "undvika nästa gång jag tar tag i en blogg" för så är det när man är en guldfisk som simmar i cirklar. Den där "lära sig av sina misstag" egenheten tycks inte ha blivit en del av min genuppsättning när jag blev till.

Så... vi börjar med lite trams.

En film! som jag fått äran att översätta!

Det var kul. Ni borde också göra!
För att det är kul.

-----

(uppdaterad)

Här är ett till mästerverk.
Länk

Kan inte ni också göra några? Skulle vara roligt att se fler!

Det snöar och brinner för fulla hus!

”Plufs” sa det, så vart det halv meter snö överallt. Tjock och vitskimrande stillhet täckt över fosterland. Och bil. Sommardäcken ilade lite pinigt och begravdes sedan i snöklistret när jag försökte komma iväg i morse. Det fick bli till att hämta en rejäl spade och skotta snö. Kraftiga hugg var det visst och några svordomar senare kunde jag snirkla mig fri. Körde därefter rally mot närmsta verkstad för ombyte av däck. Jag var mest arg på H. vilket underlättade snöskottandet avsevärt. Mitt i mitt testosteron-utbrott fick jag dessutom chansen att ryta ilsket åt honom (med spaden i vädret), när han plötsligt dök upp för att låsa upp sin bil. Som han parkerat idiotiskt nära min. Han bor granne med mig nu. I huset bredvid! Ganska knäppt egentligen, för det var så vi brukade skämta om att vi skulle kunna fungera som par en gång. När vi var tillsammans. Att inte bo i samma hus alltså. Som Frida Kahlo och Diego Rivera ungefär.

Det finns inget kvar.

Lägenheten som vi bodde i brann förra veckan. Den med katten som jag målade på väggen. Jag såg det på nyheterna. Brandkåren i fullt beredskap utanför mitt gamla fönster för 8 år sedan. Det är borta nu. Allt är borta. Jag är en sucker för metaforer och tar in denna event högst symboliskt. Den kunde inte komma mer lägligt. På ett sätt känns det även skönt att katten är borta. Nya tider nu.