fredag, november 24, 2006

Det liksom händer

Jag har fått en ny kompis. Hon heter Peaches och brukar sjunga för mig i bilen när jag kör till jobbet. Det är trevligt. Jag blir alldeles uppspelt och trummar som besatt på ratt och växelspak. Drar jämnare kurvor. Gasar lite extra.

Min första bekantskap av Peaches var en kort men flammande historia. Hennes "Fuck the Pain Away" blev ett ständigt upprepande under nån månads tid för flera år sen. Men hon verkade för brölig för att jag ville lära känna henne bättre just då.

Tills jag såg det här klippet, föll handlöst och köpte skivan dagen efter. Det var länge sen jag köpte en skiva som jag blev riktigt glad i. En epok-skiva. Existentiell ångest! Nu... på Island!



Peaches brukade jobba som grundskolelärare och bibliotekarie innan hon flyttade till Berlin och blev snuskhummer på heltid.

3 Comments:

Blogger eff said...

Det är tufft att kunna traska från trampolinrelaxation rakt in i studion och ha såpass bra röst utan att ens harkla sig lite.

Även om jag inte är helt övertygad om guldutstyrselns existensberättigande. Jag skulle åtminstone inte klä i den.

25/11/06 22:09  
Blogger Jonas said...

Hah! peaches är så skön

26/11/06 12:31  
Blogger Svala said...

eff, jomen jag föll för det där raka också. Ställa sig upp o sjunga rätt och slätt. I guldbikini och högklackat dessutom. Det är ju nästan finast! Hon är rolig, Peaches. Tror du hade säkert klätt i den också. Det gör alla som har en guldbikini på sig .... (min enterknapp har gått sönder) ... Jonas, hej! Ja, verkligen. Här är ett till mycket skönt klipp. http://www.youtube.com/watch?v=pPFoqhs8U9w&mode=related&search=

26/11/06 23:22  

Skicka en kommentar

<< Home