ono chord

Jag såg Yoko Ono när hon var här i Reykjavik under Filmfestivalen. Det var när jag såg dokumentären "US vs John Lennon", som vinklar fram hur stort hot Lennon ville upplevas av USA´s regering. Att han blev avlyssnad av FBI, förföljd av CIA och flera gånger fick den radikala domen att bli utvisad ur landet på grund av cannabisinnehav. Mihi.

Jag tyckte att jag fick lära känna John Lennon bättre som person och få en skymt bakom scenen. Kanske för att Yoko Ono fick ha inflytande över filmen. Eller... den visas med hennes godtyckte typ. Det är en viktig film. Den visar hur vanliga människor kan påverka en situation. Som kriget i Vietnam. Den visar hur musik kan skapa opinion och motstånd. Hur Lennon blev en viktig figur. Ja, en hotfull figur för dem som inte höll med honom.

Yoko gav alla biobesökare en liten ficklampa och därefter fick vi se en propagandafilm där hon lär folk och fä blinka orden "I love you", med en alldeles egen version av Morse-språket. "ONOCHORD" heter det.

Ett blink för "I".
Två blink för "love".
Tre blink för "you".

Det blev genast disco i biosalongen. Blink blink blink. Alla skulle prova! Den gulliga asiatiska gumman med basker på hjässan log sitt bredaste uppe på scenen och fortsatte blinka tillbaka på publiken. Ivrig som en lärarinna inför en klass. Jag lämnades tämligen orörd av händelsen. Nej... ingen frälsning i mitt fall. Jag tror inte på ficklampor.

Men jag kunde inte låta bli att bli hänförd av att det stod en sann konstnär framför mig. En work of art. Yin. Andra halvan av Yang. Hon som påverkade Lennon så att han blev Lennon. Lennons andra halva. Livs levande med en ficklampa i handen blinkandes mot mig. Där och då kändes det som att Lennon också var där. Jag blev tårögd.

Filmen var bra förresten.