Det snöar och brinner för fulla hus!

”Plufs” sa det, så vart det halv meter snö överallt. Tjock och vitskimrande stillhet täckt över fosterland. Och bil. Sommardäcken ilade lite pinigt och begravdes sedan i snöklistret när jag försökte komma iväg i morse. Det fick bli till att hämta en rejäl spade och skotta snö. Kraftiga hugg var det visst och några svordomar senare kunde jag snirkla mig fri. Körde därefter rally mot närmsta verkstad för ombyte av däck. Jag var mest arg på H. vilket underlättade snöskottandet avsevärt. Mitt i mitt testosteron-utbrott fick jag dessutom chansen att ryta ilsket åt honom (med spaden i vädret), när han plötsligt dök upp för att låsa upp sin bil. Som han parkerat idiotiskt nära min. Han bor granne med mig nu. I huset bredvid! Ganska knäppt egentligen, för det var så vi brukade skämta om att vi skulle kunna fungera som par en gång. När vi var tillsammans. Att inte bo i samma hus alltså. Som Frida Kahlo och Diego Rivera ungefär.

Det finns inget kvar.

Lägenheten som vi bodde i brann förra veckan. Den med katten som jag målade på väggen. Jag såg det på nyheterna. Brandkåren i fullt beredskap utanför mitt gamla fönster för 8 år sedan. Det är borta nu. Allt är borta. Jag är en sucker för metaforer och tar in denna event högst symboliskt. Den kunde inte komma mer lägligt. På ett sätt känns det även skönt att katten är borta. Nya tider nu.