Om alver

Det här med att det isländska vägverket faktiskt bemödar sig med att ta stora omvägar när nya vägar röjs på Island. Det stämmer att det enbart är för att blidka alverna. På riktigt alltså. Jag har försökt förklara för mina vänner på Island att andra utanför Island har svårt att förstå det här. Deras första reaktion har ofta varit några sekunders tyst blinkande med ögonen. Därefter har de muttrat att det kanske är lite svårt att förstå helt enkelt. Det slående är att ingen är beredd att förkasta idén om alvernas existens ute i grytet. Alla har haft en eller annan historia att berätta om dem. Ingen fnyser och säger att det är bara humbug som inte är på riktigt. Det här är helt enkelt allvar. Alla islänningar känner myten väl. Känner till alvernas karaktär. Det är en kollektiv myt, vilket gör den så stark. Den lever kvar lika troget som Kalle Anka på julafton. Eller de svenska tomtarna och deras fredande gröt. Det handlar om en föreställning om ett osynligt naturväsen. En föreställning som bor i det kollektiva kulturhjärtat på Island. En hel fantasivärld har tagits fram och präglat generationers generationer. Generationer som har genererat sagor och myter och som har återberättats av mors mödrar för att både skrämma och locka små barn att bete sig väl och respektera naturen. Det var nog så det började. Förr i tiden behövde folk ett naturväsen att skylla mångfalden av mänskliga brister på. Stöld, otrohet. Sjukdom och ond och bråd död. Allt kunde man härleda till elaka alver. Idag finns bara ett sagolikt skimmer av det påstådda naturväsenet kvar. De är ljusvarelser och bor i vackra slott i magiska stenar och berg och de vill gärna hjälpa och varna människor. Jag tror att anledningen till att de får leva kvar i det kollektiva kulturhjärtat är för att vi tycker om myten. Det hade varit himla trist om vi inte kom att tänka på arga alver när vägvärkets grävskopor går sönder gång på gång. Det är ett sätt att hedra minnet av ett kulturarv.

Ja, kära ni. Jag kommer att bli uppringd efter kl. sju ikväll (svensk tid) av Kvällspasset i P3 för att prata lite om kontrastfulla Island. Ön som bosattes först av bråkiga vikingar som blivit utvisade från Norge. Ön som nu satsar på högteknologi och kultur. Men som fortfarande tror på spöken och gastar.

Lite nervöst är det, men jag tror att jag kan prata på rätt bra om de här sakerna.

Bakom bloggen

Jo men annars går det fint. Jag vann en medalj förra veckan på gymnastiken. Nej jag tävlade inte mot gubbarna, vi var uppdelade så jag tävlade mot andra flickor. Jag kom trea, men det får man vara nöjd med när man är mamma och tant och allt det där.

Jag vill göra dokumentärfilm om gubbarna som fortfarande tränar gymnastik. Ser dem framför mig i slow motion. Närbild på ett hysteriskt ansikte och underhaka och ölmage som svänger av bara farten. De springer med kraftiga steg och studsar upp mot luften så att svetten skvätter om dem. Och så slår de sina volter i luften. Kanske landar lite knasigt och hamnar på rompen. Ja, det kan bli riktigt vackert.

Och så har jag fyllt år. 28 är jag nu men jag har stannat i växten och ser ut som 22 och får följdaktligen uppmärksamhet från fel målgrupp. De underåriga. Jag kanske blir en sån som attraheras av yngre män när jag blir äldre. Och nu slår vi genast bort den tanken tack.

Ja, jag är singel.
Men min yoga lärare verkar trevlig.
Oklart om han är singel.

Och så har jag börjat producera lite smått med en grupp människor inom film. Nyss startat så enough said. Vill inte jinxa nåt. Men det är kul.

Och så ser jag fram emot semestern i juli. Jag och Flóki ska köra runt hela Island och gå på upptäcktsfärd. Hälsa på folk, tälta, ta in på vandrarhem och befriend the trolls.

P3 vill ha mig.

Jag läser mycket. Har bekantat mig med urgammal isländsk litteratur. Läst Laxness. Läser Andri Snær. Suger i mig som en skrumpen svamp av det saftiga och glasklara i isländskan. Berikar vokabuläret. Återfår den fullkomligt fluenta talförmågan och bortglömda namn på saker och ting.

Det isländska isländskas och det svenska domnar och somnar. Praktiseras blott i tanken, som flimrande molntussar som antingen försvinner eller läcker ut på min blogg. Medans munnen tyst ser på.

Jag hörde svenska när jag flöt omkring i Blåa Lagunen i helgen. En hel busslast skålade med blåa drinkar i vattnet och någon pratade om trisslotter. Tre unga män klev i och en av dem utbrast förundrat “men det här luktar ju bajs”.

Konstaterandet yttrades med en sån där glad Upplandsdialekt. Det lät så oskyldigt fint och roligt. Det finns nog inget språk i världen som kommer i närheten, när det gäller svenskans lättsamma framtoning av skit. Bajs är helt enkelt roligast.

---

Det här skrev jag i måndags men jag blev attackerad av mossa och publicerade aldrig texten. Nån slags skrivkramp. Men nu verkar det som att jag ska få snacka av mig lite i radio. Producenten till Kvällspasset i P3 skickade mail och undrade om jag vill prata lite om Island imorgon. Vad säger ni om det? Höra bloggrösten tala ut i etern?

Tid och rum avtryckt i 100 km/h

Nedanstående bilder har en gemensam nämnare; de har tagits genom rutan på en bil som färdades i 90 - 120 km/h. Det blev en kul utmaning, som inte upphörde att fascinera mig, att fånga den rusande omgivningen och rama in den någorlunda proportionerligt. Jag fick en känsla av att komma närmre Nu-et. Att uppleva samspelet mellan faktisk yttre omständighet och min samtida bedömning av denna. Att ha en tidspress på mig att hinna rota fram kameran och trycka av innan landskapet försvunnit utom synhåll. Att skymta något fint i förväg och precis vid rätt tidpunkt smälla av så att jag fångar objektet som rusar förbi i bild. Därför gillar jag de här bilderna. För att de har ett sammanhang som kan avläsas i oskärpan. Och för att objekten som jag fotograferade har något att säga.

I Hvalfjörður, Valfjorden.


Linjerna uppe i klipporna visar antalet vulkanutbrott som ägt rum före istiden. Som att räkna ringarna på ett träd.

Det regnar där borta.

Snorri Sturluson härjade visst här. I Reykholt. När jag fick veta hade vi redan kört förbi så jag fick fota bakåt.

Det är i en atmosfär som denna som jag känner naturen är starkare än människan som lever i den. Den lilla elcentralen växer liksom in i landskapet.

Solen hälsar på ibland

... och när det händer känns det som att man befinner sig på en helt annan plats.

Överallt sträckte sig en väldig lavaöken med den tjockgrodda mossan ovanpå. Jordmassan rör ständigt på sig och skapar nya sprickor i jorden.

Den enda bilden som inte tagits från bilen. Här syns hur lavasmeten en gång flutit trögt framåt, som en tjock envis gröt som hunnit långt bort från vulkanen. Nu bygger folk sommarstugor här.

En gammal kall vulkan.

En bostad som glimtar lite ödsligt som ett sandkorn i mitten på bilden.

Molnshow

Grusvägar är inte ovanliga på Island.

Det här huset fascinerade mig. Såg ut som ett riktigt spökhus. Många gårdar lämnas och står därefter och gapar med tomma fönster och kala väggar i väntan på att tiden ska vittra sönder dem. Det här kanske står näst på tur. Om inte någon kommer ta över lantbruket.

Naturens skulptur. En aptitlig tryffel som marinerats under is och tid och regn. Klippor som består. Skårorna som karvats in. Sanden som rinner ner.



En typisk isländsk bondgård med ett alvslott i bakgrunden.

Berget med de två strecken. En gång revs det itu när jorden var het och ville åt två olika håll samtidigt. Då bildades en spricka i berget och från avgrunden kom ett väldigt lavasprut som limmade ihop såren. Och kvar finns ärren.

inflik

Det är som om alla fått en överdos av dagsljuset och blivit tokiga. Island är ett väldigt manodepressivt land. Hej o hå, nu ska allting plötsligt ske. Hyresvärdsgubben har sålt lägenheten jag bor i och sagt att jag måste ha flyttat ut den 1 juli. Ett tag sattes världen i gungning och jag blev sådär rastlöst hopplöst orolig. Har dock haft tur och hittat en ny lägenhet som jag kan få. Lättnad. Och i fredags blev jag påkörd av en galen jeep. Det gjorde ONT att se min söta stackars bil skrynklas på nosen. Så nu pågår en bedömningsprocess hos försäkringsbolaget om vem som ska betala notan. Jaja, så det är mycket som händer. Och framförallt mycket som händer på den sociala fronten. Jag umgås mer med folk av kött och blod än mitt tangentbord med andra ord. Men jag har fotat lite och så ska jag fota lite mer i helgen när vi åker bort till en sommarstuga för att fly all världens ondska och slappna av i en heitapottur med lite berg och sånt att titta på. Ni ska få se sen.