Lätt att njuta?

Jag tycker snarare att det hela ser rätt ansträngt ut. Hon ser ut att fnysa på bilden, fullständigt ointresserad av mackan som hon håller i, samt den förmodade pojkvännen som hon vänder ryggen mot. Han ser dock lika frånvarande ut med sitt krystade smajl och blicken ut i vädret. Som om han precis berättat att han varit otrogen eller något liknande. Hon är skitsur men gottar sig åt hämndaktioner i tanken om att ligga med hans bäste vän. Han bryr sig egentligen inte om hon skulle göra det för att han gillar egentligen bara pojkar. Etc.

Konstaterade iallafall att jag inte blev så sugen på mjukost i varje fall när jag bläddrade i en svensk gammal damtidning som jag hittade i ett väntrum.

Långsökt

Någon har nyss klickat sig hit genom att söka på

"Beckham kräks på plan"

we love you Miss Hannigan

"Annie" var min favoritfilm när jag var liten. Jag har säkert sett den över 100 gånger. Faktiskt. Jag älskade varje melodi, varje replik, varje danssteg, varje liten pust och den föräldralösa flickans modiga röda rufs. Som alla andra föräldralösa flickors. Varför är det så förresten? Pippi Långstrump och Anne på Grönkulla var också rödhåriga föräldralösa tuffmuckar. (tuffmuckar?)

Jag hittade filmen när jag plöjde ogräs i VHS samlingen och var tvungen att visa den för Flóki. Han fattade tycke och satte sig fullt engagerad in i handlingen, medan jag satt i soffan bredvid och märkte att jag blev alldeles sentimental och gråtnödig. Det är något med modiga små barn helt enkelt som alltid ska träffa rakt i hjärtat. Föräldralösa optimistiska barn.

Jag blir på nytt övertalad om det storslagna i denna musikal, lika övertygad av passionen som drivit igenom produktionen. Alla detaljerna, plyschsoffan, underkjolen, halsbanden, scenografin, det dramaturgiska upplägget och det klassiskt klassiska som genomsyrar hela rullen och gör den till en fulländad musikal. En taktfast film med långa tagningar och ständigt händelserik inramning i bild. Den är gjord i början på 80-talet (!) men utspelar sig mycket trovärdigt i 30-talets New York. Inte alla som vet.

Stereotyper och klyschor är så direkt nödvändiga för att hylla perfektionismen och det enhetliga, att allt blir förlåtet.

Jazz-slingorna. Orkestern. Den vacklande otakten till den fenomenalt fulla Miss Hannigan. Den utdragna melodin i munspelet som speglar hennes tankeliv. Och så tuba, detta smala krystade instrument som flåsar fram ankljud där Miss Hannigan vinglar sig fram, hånglar med radioapparaten och häller upp en ny whisky. Jag sympatiserar med hennes karaktär som aldrig förr. Mest för att hon saknar en man i sitt liv, bör nämnas.

Jag har nog aldrig sett en roligare kvinna på film.

Bohemian Rhapsody

Jag bor i en liten myslya i centrala Reykjavik nu. Den är ganska gammal och inpyrd så vi målade om väggarna för att inviga den med vårt stoff. Dofter är så viktiga. Jag känner mig först hemma nånstans när mitt hem har börjat dofta på ett speciellt sätt. Ett välbalanserat kemiskt sammanhang som penetrerar luften, av allt vad vi har för oss därinne. Mat. Tvätt. Stearinljus. Rena lakan och smutsigt hår. Jag spärrar upp näsvingarna så de fladdrar varje gång jag stiger in genom dörren, för att se om hemmakänslan lagt sig där i "andrumsluften" (andrúmsloftið) som det heter på isländska. Vilket betyder atmosfär.

Och jag har äntligen investerat i en livs levande slagborr! Har alltid haft nån fix idé att man inte köper sånt helt enkelt. Suck. Alla dessa år av oupphängda ting. Men nu är det slut på väntan! Nu kan jag gå alldeles berserk och borra vid behov! Jag och "Black & Decker" kommer dessutom väldigt bra överens. Han får mig att känna mig som en stark och oberoende individ. Med honom i hand är jag rätt igenom (ursäkta) Oslagborr! Man blir liksom så incredibly macho med det där vapnet i handen.

Jag har slutat på resebyrån. Höll ju på att självdö för guds skull. No more skrivbordsjobb för mig. Nu är det empiriskt bevisat en gång för alla att jag behöver göra annat än jäsa på rumpan och hypnotisera hjärnan tills all kreativitet slocknar. Jag behöver känna mig meningsfull. Och meningen fick inte genomslagskraft bland alla sterila windowsdokument. Nej, meningen blev lös och lät sig försvinna.

Nu ska jag bara lära mig hålla tiden stilla i min hand på nytt.

Den nattljusa sommaren är äntligen här, med alla tjocka regnmoln och tillhörande solbrist. Det gäller att passa på när strålarna skymtar genom täcket för att mätta det mentala klorofyllet. Jag mår helt enkelt bättre när solen skiner, så enkelt är det.

Tog den här bilden på min son Flóki när vi vandrade på ett museum som heter "Árbæjarsafn", ett större område dit flera sekelskifteshus har fraktats för att vi ska kunna uppleva 1800 talets Island, vilket fick mig att allvarligt fundera om jag inte har råkat födas in i helt fel århundrade. Det är något med det praktiskt naturliga som tilltalar. Samt alla vackra ting, som så omsorgsfullt producerades. Porslin istället för plast. Järn istället för aluminum. Linne istället för polyester. Människor på den tiden verkade inte leva i överflöd av onödiga saker. Det var snarare utifrån behov som hemmen ornamenterades.