we love you Miss Hannigan

"Annie" var min favoritfilm när jag var liten. Jag har säkert sett den över 100 gånger. Faktiskt. Jag älskade varje melodi, varje replik, varje danssteg, varje liten pust och den föräldralösa flickans modiga röda rufs. Som alla andra föräldralösa flickors. Varför är det så förresten? Pippi Långstrump och Anne på Grönkulla var också rödhåriga föräldralösa tuffmuckar. (tuffmuckar?)

Jag hittade filmen när jag plöjde ogräs i VHS samlingen och var tvungen att visa den för Flóki. Han fattade tycke och satte sig fullt engagerad in i handlingen, medan jag satt i soffan bredvid och märkte att jag blev alldeles sentimental och gråtnödig. Det är något med modiga små barn helt enkelt som alltid ska träffa rakt i hjärtat. Föräldralösa optimistiska barn.

Jag blir på nytt övertalad om det storslagna i denna musikal, lika övertygad av passionen som drivit igenom produktionen. Alla detaljerna, plyschsoffan, underkjolen, halsbanden, scenografin, det dramaturgiska upplägget och det klassiskt klassiska som genomsyrar hela rullen och gör den till en fulländad musikal. En taktfast film med långa tagningar och ständigt händelserik inramning i bild. Den är gjord i början på 80-talet (!) men utspelar sig mycket trovärdigt i 30-talets New York. Inte alla som vet.

Stereotyper och klyschor är så direkt nödvändiga för att hylla perfektionismen och det enhetliga, att allt blir förlåtet.

Jazz-slingorna. Orkestern. Den vacklande otakten till den fenomenalt fulla Miss Hannigan. Den utdragna melodin i munspelet som speglar hennes tankeliv. Och så tuba, detta smala krystade instrument som flåsar fram ankljud där Miss Hannigan vinglar sig fram, hånglar med radioapparaten och häller upp en ny whisky. Jag sympatiserar med hennes karaktär som aldrig förr. Mest för att hon saknar en man i sitt liv, bör nämnas.

Jag har nog aldrig sett en roligare kvinna på film.