avslappning

En äkta ångbastu är en liten koja, rest under 30-talet, precis i lagom höjd ovanför en bubblande het källa, som skvalpar och har sig under trägolvet där man sitter och svettas. Det är mörkt där inne men tillräckligt ljust för att man ska kunna se hur ångmolnen består av miljontals mikroskopiska vattendroppar, som virvlar i ljusstrimmorna och dansar mot små springor vid trädörren där de kan ta sig ut.

Ett litet fönster vätter ut mot sjön, där vi nyss badat i 14 grader kallt vatten. Rutan är igenimmad men kastar ett disigt sken på våra svettiga kroppar och jag kan precis urskilja distinkta karaktärsdrag av personen som sitter framför mig. Det är rofyllt. Mycket rofyllt. Det enda som bryter tystnaden är det kokande underjordiska vattnet som ljudligt plaskar under våra fötter och osar upp nya äggvitedoftande ångmoln som vi får uthärda med pustar och stön.

Någon berättar att det finns planer på att renovera anläggningen. Modernisera den lite. Göra den mer turistvänlig och fräsch. Jag ryggar instinktivt tillbaka av avsmak när ordet "spa" nämns.

"Spa"

Urk. Jag är så innerligt trött på det där uttjatade tunna löftet om avslappning.

"Spaaaa"

my ass...

Trängas med en busslast hurtiga tyskar... (ursäkta fördomen). Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig att det blir särskilt avslappnat bland neonljusrör och kalla granitgolv. Mitt hjärta tillhör den gamla orginella bastun. Den må vara sliten men har sin charm i all sin enkelhet. (Man använder sig utav plastdunkar fyllda med sand för att ge tyngd åt dörren, så att den ska kunna stängas igen.) Det viktigaste av allt finns liksom redan där inne; den varma undervattenkällan... Jag vill inte ha ytterligare en hypermodern spa-anläggning. Hmpf! Blir fan stressad!

Det är så skönt att kunna åka bort från stan, två timmars färd ut på landet med tält och grill och sonis. Och vila upp sig i en 30-tals bastu!