fredag, november 11, 2005

Nornan i norr

Jag har ju en ganska stark längtan till mitt hemland Island. Nu när jag har studerat klart har jag inte mycket som håller mig kvar här. Jag läste lite bland gamla dagböcker och hittade en som jag skrev i januari 2003. Det är 2 år sedan. När skrivarglädjen härjade.

Morfar ringde tidigt på fredagsmorgonen för att berätta att han pratat med någon som jag kunde få resa med norrut. I eftermiddagsmörkret satt jag så i en stor lastbil i ett alldeles eget herrasäte på höger sida. I förarsätet satt Vídir, en ung kille som jobbar åt ett litet varutransportföretag på Blönduós, bondlortsorten där jag är född. I fyra timmar svävade vi framåt, märkbart högre upp än alla andra, på en glasklädd ringväg 1 samtidigt som en våldsam vind kastade snöklet mot framrutan där det frös fast. Vídir fick stanna flera gånger på vägen, bland annat mitt på en hed, för att klättra upp på framsidan och slå bort isen från vindrutetorkarna. Det var nattsvart ute, vägen oupplyst och sikten sämre än jag någonsin kommer ihåg att jag tidigare har upplevt. Snön tycktes komma från ingenstans.

Men blixthalkan oroade mig inte, inte heller snöstormen eller det faktum att mannen ibland körde alldeles för fort. Jag kände mig säker där uppe i förarhytten som var varm och luktade gott. Jag njöt av att känna farten och fordonet arbeta i alla backar och svängar, för ringväg 1 är allt annat än rak och horisontell. Uppför berg, nerför berg och hela tiden växlades det ord, dracks cola med halvsmält choklad i det uppvärmda mörkret. Våra säten gungade sakta och stötdämpade mot gupp på vägen.

När vi var ungefär halvvägs passerade vi en liten folkbil som flugit av vägen i ett snöigt dike, med nosen neråt och hela bilen halvt vriden med sidan riktad uppåt. Människorna såg oskadade men bekymrade ut där de stod vid kanten och diskuterade med räddningstjänsten ute i snörusket. "Vardagsmat" tänkte jag när vi åkte förbi i vrålåket halvt fnissandes, för likartade scener har uppenbarats mig ett flertal gånger tidigare här på Island. Oftast skadas ingen när en bil bara blåser av vägen. Redan i Reykjavik hade vi fnissat åt en annan lastbil där stora flak höll på att blåsa av bilen av vindkraften. Väl, men tydligen inte tillräckligt, bundna pelare hade börjat vika sig komiskt kraftigt och hade inte Vídir tutat ett par gånger för att väcka uppmärksamhet hade det gått riktigt illa.

Jag känner redan nu att jag har svårt att få ner i skrift alla mina upplevelser från helgvistelsen hos morfar. Han är en gammal och sliten man, halvt undanskuffad uppe på loftet, som renoverats till lägenhet på gården. Något bortglömd sitter han där och filosoferar med pipan i hand, spekulerar kring världens gång, lugnare än det mesta. Han är en varm människa, vill alla väl, förstår inte varför alla har så bråttom. Att "pengar betyder ingenting för att man inte kan köpa evigheten för dem".

När jag var liten flicka fick jag alltid blåsa tändstickorna som nyss fått piptobaken att börja glöda och sprida god doft i vardagsrummet. Samma ljuva hemtrevnadsdoft tog emot mig även denna gång. Inpyrd sötaktig tobaksrök, snäll köksdoft med ett spinnande och välfyllt kylskåp och morfars alla sparsamt tvättade manchesterbyxor. Standardiserad kult. Givetvis plockade han fram sitt dragspel och lät valsande toner genljuda mellan väggarna i ett eftermiddagslyster… till min ära. Han spelade sist i oktober, på sin 75-års dag. Han har sorg… efter mormor… som dog för två år sedan. Någonstans tycker jag mig kunna känna av henne där med oss.

Morfar lät mig få lyssna på en inspelning av ett möte med ett medium som han träffade i höstas. Han har aldrig varit intresserad av sådant förut men jag antar att han saknar mormor tillräckligt mycket för att vilja veta mer. Övertygad om liv efter döden, som jag redan är, kände jag igen mormor utifrån mediets beskrivningar. Gåshudad i gröna fåtöljen som är äldre än jag, med kaffekoppen i handen betraktade jag morfar i sitt rökrum, framåtlutad intensivt lyssnandes, halvgungandes, med pipan farandes till och från munnen. Sen kunde han titta upp med ett brett leende, skrattandes åt hur märkligt det hela var.

Jag njöt av att bara vara där. Njöt av att ligga stilla under täcket och somna till vinden som slet i husväggarna och fick takrännorna att sjunga mitt i natten. Njöt av att dricka vattnet som rinner rakt ner från berget ovanför gården och rakt in i vattenledningarna. Friskt, orört och iskallt… nyss månskensbelyst där ute i bäckarna som strilar nerför klipporna. Njöt av den kritvita torsken som jag stekte till middag åt oss. Klassiskt tillagad med kokt potatis och smält smör med lök i. Som alltid.

Undrar om min förmåga att uppskatta saker beror på min inre natur att finna skönhet i min omgivning, eller att frånvaron av mitt barndomsland har skapat en evighetsnostalgi i mig. En blandning tror jag, och ett öde att ta fördel av. Jag känner mig lyckligt lottad. Fast det är nog just då som det mesta blir magiskt runt omkring en, när man lär sig uppskatta sitt unikum och sina upplevelser. Alla har sitt eget, alla kan försköna och förstora upplevelser, känsloapparaten är inställningsbar. Man kan flytta fokus och perspektiv. Välja hur starkt man vill koncentrera sig på en sak. Det finns inte en enda rätt verklighet. Vi är känslomänniskor. Vi kan se med annat än bara ögonen. Vi kan lägga våra egna känslor i det vi ser.

På lördagen åkte jag till Blönduós. Denna min födelseort är en av de större samhällena i norrlandet med en befolkning på knappt 1000 människosjälar. De sliter i mörker och eländesväder som ger dem mer skinn på näsan än de kanske vill ha. Ungdomen flyttar till Reykjavik och tar med sig det livsviktiga hoppet om framtid. Kvar blir en stagnerad håla som går på sparlåga. Brist på pengar förhindrar utveckling. Fast nu pratar man om att det behövs bygga fler bostadshus. Alltid något.

Undrar om jag också sakta skulle förmultna av leda om jag bosatte mig där. Jag tror inte att det är möjligt, med all den energi jag alltid känner i kroppen bara av att varsebli bergen, titta på dem och ta dem till mig. Jag tror inte att någon kan undgå att känna något heligt i krubban av stolta berg som omger det lilla samhället med en å som flyter genom orten på sin väg mot havet. Man kan se västfjordarna skymta på kilometers avstånd i fjärran över havet. Små vita toppar. Vackert. Nej jag tror inte att jag skulle må så dåligt av att bo där. Jag som har klarat av Staffanstorp i så många år. Jag ser inget fascinerande med att bo i en storstad. Jag är för lugn och naturälskande.

Ibland känner jag för att ge skit i allt och lämna Sverige och den högmodiga medieutbildningen jag läser, för att krypa upp i mitt fosterlands famn. Bli en blomsterodlande husmor som klappar den växande magen. Bosätta mig i Vatnsdal och bli poet på heltid. Syssla med homeopati och bota all slags krämpor hos folk.

Men dröm och verklighet finner inte varandra under samma ljus.
Jag låter mig drömma vidare när jag kommit tillbaks till Sverige. Det håller mig vid liv.
Jag vet att Island är farligt. Här tar alldeles för många unga människor sitt liv. Vintern vill spegla sitt mörker i dem som upplever det. Det är ett hårt klimat och alla skördar sin del av livseländet här. Alla känner någon som har gått bort, på ett onaturligt sätt. Ute på havet, i trafiken, i snaran. Det är en stor och våldsam ö som hyser en liten grupp människor som känner band med varandra. Det blir tomt när någon går bort. Alla sätter sina spår här.

En 20-årig kille bestämde sig för att ta sitt liv samma dag som jag åkte upp till morfar. Han kom från Vatnsdal och var skolkamrat med mina kusiner. Hans föräldrar är nära vänner till min morbror och hans fru som numera sköter gården där morfar också bor. Jag kunde hjälpa till mitt i eländet genom att se efter tvillingarna medan min morbror Gudmundur och hans fru Anna tog hand om sina vänner och deras gård. De var alldeles förlamade och förvirrade av sorg för att kunna fungera normalt och ville att Gudmundur och Anna skulle sova över hos dem. Det går inte att föreställa sig traumat och hur svårt det är för dem att gå vidare. Allting stannar upp. De som finns runt omkring får hjälpa till med att rulla deras hjul vidare.

Men mitt i det svarta skiner en klar sol ur mina små kusiners ögon. Fem-årigt tvillingpar, en pojke och en flicka, som intet ont anar. De är omåttligt förtjusta i sin faster och väntade ivrigt på att jag skulle komma ner från morfar och leka med dem. Det hade varit roligt att ha Flóki med, men jag lämnade honom kvar hos sin pappa. Ville inte släpa iväg honom på en sådan intensiv långresa.

Krutet och tiden börjar rinna ut. Jag hinner bara nämna kortfattat möte med folk som betyder något för mig. Annas son som jag inte har sett på många år, som var bäste vän med 20-åringen som dog. Jag har inte sett honom på flera år och ville krama sönder honom när jag fick se honom. Vi satt i senare nattens timmar och tittade halvt på Fifth Element, som jag sett för många gånger redan. Myste kusinvänligt under täcke. Jag ville att han skulle känna närhet mitt i sorgen. Han har varit kraftigt missbrukande och hade precis varit med om en trafikolycka där hans flickvän förlorade sina framtänder. Olyckan tycks inte ha några gränser.

En ljuspunkt med besöket i norrlandet var en visit hos min moster som bor på Blönduós, i det gamla sjukhuset som numera är renoverat till lägenheter. Gammaldags trä. Lutande tak. Igenväxt försök till lustträdgård på baksidan med en fontän som slutat spruta vatten. Det är vackert i alla fall. Och hon trivs. Är nyskild och halvgalen. Har kontakter med en meditationsrörelse från Nya Zeeland. Min lilla bondlortsmoster. Hon utövar healing och pratar med andar. Men jag tycker inte att hon är helt galen i all sin helighet. Hon spådde mig med tarot och jag kände att det var rätt. Hon har något. En gåva som hon tar på allvar. Hon gav mig mycket. Många bra vägriktningar. Berättade historier om min mamma och pappa och jag kände mig åter som det förlorade barnet som plockar pusselbitar varstans efter mina föräldrars hektiska tid tillsammans, för att förstå. För att känna kärleken som rådde mellan dem en gång, men som blev förstörd.

På vägen tillbaka söder till Reykjavik berättade Vídir att han äntligen fått ut sin hämnd på en lokalpolis som knarkar kokain enligt rykten. Polisen hade en gång tryckt ner honom, ungdomsfestande som 18-åring, med huvudet intryckt i gruset och förnedrat honom. Vídir berättade att det kändes skönt att slå honom på käften. Att han inte brydde sig om eventuellt straff, i småhålan, där gränsen mellan det privata och offentliga är obetydlig.

7 Comments:

Anonymous Johan said...

Vackert. Vemodigt. Hoppfullt. Uppgivet. Fick mig både att längta till och frukta Island. Sorg kan vara fruktansvärt vackert och nästan lockande i skrift.
//Johan

11/11/05 23:41  
Blogger Max said...

Fullständigt självlysande skrivet.

"The Force is with you Swale, the force is with you..."

12/11/05 13:17  
Blogger eff said...

Fan vad du skriver bra, Svala.

12/11/05 17:42  
Blogger Guldgrodan said...

Baby, här är jag.

13/11/05 10:39  
Blogger crrly said...

Mmm, underbart.


pndsvak



Älskar Island ju. Längtar dit. Var på konsthallen i Lund igår... :) Underbart.


Vill visa dig mina Islandsbilder, mina souvenirer. Mina stulna lavabitar...

13/11/05 11:33  
Blogger Svala said...

Tack alla! Froggy, get a life! Eller nä, fortsätt! Du har talang, och jag har skrattat idag.

13/11/05 18:52  
Blogger Dan (gearhead) said...

Förmodligen det längsta blogginlägg jag läst, brukar alltid tappa intresse efter ett par stycken i en lång text men inte i det här fallet. Det säger inte så lite heller.

11/1/06 08:09  

Skicka en kommentar

<< Home