Kaffepaus

Jag är på K3 och lägger en sista hand på "Bara Bröst". Finputsar klippen, justerar ljudet, snyggar till eftertexterna. K3 är Malmö högskolas institution för Konst, kultur & Kommunikation. Jag studerade här i 3 år. Tre hela år! Tre höstar och tre vårar.
Av mitt liv.

När jag stiger in i byggnaden möts jag av ett tidstypiskt vakum. Jag kan aldrig ha varit här. Har jag kultiverat mig här? Det finns inga spår. Tiden är svunnen. Ett postmodernt splitter i ett "Digitalt Bauhaus". Tidsfördriv. Minnesförlust. Kulturellt kapital. Arbetslöshet.

Men jag går hemtamt till min lilla håla i källaren. Det heliga klipprummet avsett för endast få. Jag blir ett med skapelsen och klipper med känsla och passion. Fortfarande berörd av skönheten jag ser, om än något mindre mottaglig för det nakna.

Med kaffekoppen stadigt i handen träder jag ut ur min lilla vrå i Bauhauset och tar mig till källan. Samlingsplatsen. Caféet. Och fyller på med mer kaffe. Möter blickar. Fullkomligt främmande ansikten. Jag växlar några ord med professorn. Han berättar att våra filmer om unga Bosnier i Exil har visats på en stor mässa i Istanbul. Turkiet mammar Balkan lite. Det känns stort. Ärefyllt att ha fått bli en del av en process som pågår där nere.

Nu sitter jag i en datasal och rapporterar på min blogg. Jag har ju haft skrivkramp eftersom jag egentligen vill skriva personligt men har av nån anledning så svårt att blotta mig själv de här dagarna. Men det här är väl en bra inblick i mitt liv. Om än en liten skymt.

Nu ska jag fortsätta klippa.