Svala och feminismen #1
Jag tänkte på en sak idag.
Jag tänkte på flator och feminism. Kom på mig själv med att ha en illa dold uppfattning och närmast en övertygelse om att Tiina Rosenberg avskyr och föraktar sitt eget kön. Jag tror att hon hatar att vara kvinna. Att hon äcklas av sig själv som kvinna.
Sen tänkte jag på Eva Dahlgren och EvfA Attling.
Jag tror att de älskar att vara kvinnor. Ja, de älskar kanske till och med det kvinnliga könet lite mer än andra. De är superkvinnor.
Jag försöker förstå hur jag kan tycka så här men blir inte riktigt klok på det. Men jag kom så långt med mina radikala antaganden om dessa kvinnor att jag drog slutsatsen för mig själv att de även symboliserar olika sorters förhållningssätt till den feministiska kampen. Det är knappt jag vågar vidareutveckla det här, och det bör inte tas på alltför stort allvar, men ponera att Tiina är en radikal feminist som menar att genus är totalt socialt betingat och konstruerat. Låter det som nånting? Eva och Evfa däremot. Behöver de ifrågasätta sin identitet som kvinna? Bryr de sig ens om jämställdhet? Alltså... existerar män i deras omdelbara omgivning över huvudtaget? Tja... nu har jag självklart ingen aning. Men ändå. Det är lustigt att komma på att man har såna här uppfattningar, på ett ganska omedvetet plan.
Det är ju intressanta grejer att tänka på. Ericperic har nyligen skrivit ett inlägg om sin upplevelse av en närmast anarkistisk feminism. Där skeppet fått slagsida! Det är också viktigt att ta upp tycker jag. Bra text, läs den!
Sen har vi ju de där uppfattningar om könen.
De tål alltid att vädras lite. Ifrågasättas.
Det behövs ju.
Verkligen.
Jag tänkte på flator och feminism. Kom på mig själv med att ha en illa dold uppfattning och närmast en övertygelse om att Tiina Rosenberg avskyr och föraktar sitt eget kön. Jag tror att hon hatar att vara kvinna. Att hon äcklas av sig själv som kvinna.
Sen tänkte jag på Eva Dahlgren och EvfA Attling.
Jag tror att de älskar att vara kvinnor. Ja, de älskar kanske till och med det kvinnliga könet lite mer än andra. De är superkvinnor.
Jag försöker förstå hur jag kan tycka så här men blir inte riktigt klok på det. Men jag kom så långt med mina radikala antaganden om dessa kvinnor att jag drog slutsatsen för mig själv att de även symboliserar olika sorters förhållningssätt till den feministiska kampen. Det är knappt jag vågar vidareutveckla det här, och det bör inte tas på alltför stort allvar, men ponera att Tiina är en radikal feminist som menar att genus är totalt socialt betingat och konstruerat. Låter det som nånting? Eva och Evfa däremot. Behöver de ifrågasätta sin identitet som kvinna? Bryr de sig ens om jämställdhet? Alltså... existerar män i deras omdelbara omgivning över huvudtaget? Tja... nu har jag självklart ingen aning. Men ändå. Det är lustigt att komma på att man har såna här uppfattningar, på ett ganska omedvetet plan.
Det är ju intressanta grejer att tänka på. Ericperic har nyligen skrivit ett inlägg om sin upplevelse av en närmast anarkistisk feminism. Där skeppet fått slagsida! Det är också viktigt att ta upp tycker jag. Bra text, läs den!
Sen har vi ju de där uppfattningar om könen.
De tål alltid att vädras lite. Ifrågasättas.
Det behövs ju.
Verkligen.
posted by Svala at 11:42 em
3 Comments:
När det gäller åtminstone Efva Attling så existerar nog män i hennes närhet, eftersom hon har barn med åtminstone Niklas Strömstedt (vet inte om hon har barn med andra).
Men det här snacket om kön som en social konstruktion har jag inte mycket för. Att könsroller är en social konstruktion är ju vedertaget, men kön och könsroller är ju inte samma sak. Könsroller är ju i grund och botten onödiga och ofta idiotiska. Men skillnaden i kön är en biologisk realitet, hur liten den än är. Och en viktig skillnad. Ett exempel är ju att mediciner kan fungera olika beroende på om man är man eller kvinna. Hormoner och andra biologiska faktorer kan ju spela in där. Då krävs det snarare mer forskning på vad skillnaderna innebär, rent biologiskt. Inte flumforskning om könet som en social bieffekt.
Jag kan tröttna på allt snack om bi/trans/homo/hetero/a-prefixen. Att forska i det känns närmast bakvänt - underbygger det inte klyftorna? Det vore väl bättre om vi såg alla andra och oss själva som sexuella, punkt slut? Hur den sexualiteten sedan tar sig uttryck är ju ointressant.
Eff, jag gillade verkligen den där kommentaren. Och håller med till stor del! Fast jag ser inte att forskning ökar klyftor, jag hoppas väl snarare på att den ska öka förståelsen för att vi faktiskt är olika. Men olika ska och kan vara jämlika! Och ja, mer sex åt folket!
Det beror på hur forskningen drivs. Jag är för dåligt insatt i hur så sker idag, så det känns inte rätt att snacka för mycket om det. Men i det stora hela kan jag tycka att all forskning som är till för att belysa och hitta skillnader som egentligen inte behövs identifieras känns lite onödig (jag skiter verkligen blankt i om folk är homosexuella, bisexuella, asexuella eller vad de nu är).
Skicka en kommentar
<< Home