mamma barn

Mitt barn har hunnit tappa fyra tänder nu och närmar sig stormartat en ny ålder som kräver ett annat slags medvetande av mig som förälder. Han är ingen liten bebis längre. Ingen pluttig dunfjun som jag jämt ska jaga och hålla koll på, och liksom instinktivt tillrättavisa. Grundbehoven är utvecklade. Han kan gå, prata (två språk) leka, lära, tänka, känna, måla, skriva, sjunga, joddla, breakdansa, kramas, skämta, reflektera, peka, bygga, meditera... och uttrycka sig.

Jag kan lita på honom nu. Jag vet vad han vet om att han får och bör göra. Han vet vad jag vet vad han får och bör göra. Vi har börjat utveckla en personlig relation. Han individualiserar sig rätt mycket nu och funderar mycket över sig själv och livet i stort (mamma, jag tycker att det är konstigt att jag finns). Sen märker jag att han börjar tänka kritiskt själv. Skapa egna uppfattningar om saker och ting. Om mig, (mamma är en person). Min värld är inte längre hans värld. Den är expanderad och han jobbar vidare på den plattformen som han blev uppväxt i och fyller på med eget empiri.

Det är fantastiskt att se honom i ögonen och känna att vi är på en ny nivå. Att han liksom har blivit stor kille!

Men det är också lite hisnande.

Jag har aldrig uppfostrat en 7 åring förut...