Klänningarnas tid

Såg en gammal tjejkompis i tidningen. En inredningsbilaga där hon poserade på en stor färgbild med fyra extravaganta långklänningar hängandes på rad, på en vit vägg bakom henne. Hon är passionerat förtjust i långklänningar och samlar på dem, står det i artikeln. Skulle kunna starta uthyrningsfirma, säger hon. Men att hon aldrig använder dem själv. De är för fina, säger hon.

För exakt 7 år sedan vaggade hon och jag tillsammans på glashala trottoarer i Reykjavik, med armarna i kors och våra stolta magar varsamt förpackade i lager på lager, tyg på tyg, där de stack rakt ut i det kyliga vädret. Jag hade precis köpt Beck's Mutations och PJ Harvey's Is This Desire och satt och målade i sängen på kvällarna, läskiga självporträtt, och grät. Eller tryckte i mig två paket micropopcorn på raken. Själv. Och grät. På grund av att jag just ätit två portioner micropopcorn. På alldeles för kort tid.

En tjej jag kände ville väldigt gärna fotografera mig när jag var gravid. Jag tog med mig min promenad-partner och drog igång en ytterst sällsynt session i badkar, i fjäderboa, i ängelklänning och utan. Hon var ljus. Jag var väldigt mörk. Kontraster i 8:e månaden, som petar på varandras magar. Det blev skickligt framkallat och jag äger dem nånstans... nånstans bland gamla minnen. Från en svunnen tid.

Hörde att hon hade låtit operera sina bröst.
Jag gjorde en hyllningsfilm om bröst.

Och har gjort mig av med mina glamourklänningar.
För att släppa taget om en tid. En nostalgi.
För att göra plats för en ny.