Gudarna måste vara tokiga

Har förundrats över en tomhet som envisats med att jaga mig ett antal dagar nu. Med tanke på min situation och alla karuseller jag får åka dagligen borde jag känna mig allt annat än tom. Vet inte om det är en slags likgiltighet. Eller bara allmän avtrubbning. Jag orkar inte ens analysera för mycket över det. Går omkring bara och är ett platt matt ingenting. Varken bu eller bä. Behöver halas in. Hänger för löst i luften.

Island går i moll och solen hinner knappt stråla mig bortom bergen, förrän hon försvunnit bakom en grå heltäckningsmatta av förklädda moln, och bortåt neråt mot andra horisonter.

Tonen i atmosfären ljuder som en avslagen sjukhusapparat.
Läget efter en härdsmälta.
En kortslutning.
Ett uppbrott.
En brand.

Tillståndet.
Mellanläget.
Surret.

Samma surr som i Picasso's arbets-sfär.
Háspenna Lífshætta.

Out of sync.
Vilse i omloppsbanan.
Mannen på bussen pratar med sig själv.

Jag hör hur det viskas. Och himlarna bullrar. Av förakt och passion. Det har redan åskat, men urladdningen håller i sig. Jag vill inte bevittna mer nu.