paranoid android

Ibland blir jag förvånad. Alltså, ibland undrar jag. Hur livet är konstruerat egentligen, hur slumpmässigt ordnat det är. Egentligen. Det är nämligen så här att farfar Blåbär nyss kom in genom dörren. Harolds pappa. (Ja, pappa blåbär heter Haraldur) Vi dricker kaffe. Växlar några ord. Jag sätter mig framför datorn. Och hör plötsligt hur Emiliana Torrini ljuder från vardagsrummet. Fishermans Woman. Av alla skivor. Av alla dagar. (Helt oberoende av mig. Jag lyssnade en stund i hörlurar i min dator tidigare idag) Han sa till och med att han egentligen inte gillade den där skivan.

Yes I am the center of the universe.
Eller alldeles för uppmärksam.