Rötter

Titta! Det är ju min farfar!

Kom just att tänka på den här bilden när jag ägnade en stund åt självrannsakan, där jag ifrågasatte det nätt radikala beslutet att bara dra till Island sisådär. Min farfars kroppsspråk är så talande för hur jag mår. Han sket fullkomligt i alla hämningar. Och så är det även med mig. När jag väl tagit ett beslut finns det inte längre några tvivel. Och jag låter ingenting hindra mig från att nå målet. Island är min favoritplats på jorden och det har skavt bakom örat under alla år jag har bott i Sverige. Jag har varit på väg tillbaka sen jag flyttade hit i princip. Det känns så befriande att äntligen fatta att det är dags att åka hem igen.

Vad som fick mig att flytta hit för sex år sen var att jag som livrädd nybliven ung mamma kände att jag var tvungen att fly bort från mannen som krossade mitt hjärta. Nu har jag återhämtat mig och utbildat mig och känner mig redo att inta plats på lilla Island igen. Med ett läkt hjärta. Tog bara 6 år...

Eller läkt och läkt.
Jag har nog bara blivit skvatt galen.
Precis som min farfar.