Jag har nyss sett ett avsnitt av "Masters of Horror", regisserat av japanske Takashi Miike. Det hette "Imprint" och var rätt sjukt. Jag och skräckfilm brukar egentligen inte gå hem tillsammans alls. Det slutar alltid med att jag själv ser minst lika plågad ut som offret i bild med tillhörande skrik och plötsliga utspel. Men jag ser oftast färdigt filmen genom fingrarna... efter att ha sänkt ljudnivån helt, lindat in mig i en kuvös av filtar och satt på lite Bob Dylan. Japansk skräck däremot verkar inte tilltala mina empatiska förmågor lika starkt. Istället försöker jag förstå hur någon överhuvudtaget kunnat komma på den mångfald av fantasifulla tortyrmöjligheter som offret blir utsatt för. Och dessutom få det hela att se snyggt ut. Färgmässigt. Det saknas moral liksom. Det blir bara blodigt och brutalt och skrikigt och överdramatiskt. Och snyggt. Och akrobatiskt. Hade mest problem med att ta en blodig talande hand, som stack ut genom huvudet på en tjej i filmen, på allvar. Klart ett störande moment.