Sigur-Rós og ég

Jag börjar kanna en marklig dragningskraft mellan mig och alvgruppen. Jag var ju valdigt tagen av konserten och har tankt en del pa den efterat. Den lamnade nagot bakom sig kan man saga, hos mig. Jag blev darför lite pirrig nar Jónsi faktiskt traskar in pa caféet jag satt o bloggade haromdagen ifran. Alltsa, han satt alldeles bakom mig under tiden jag skrev inlagget om konserten. Jag tyckte bara att det kandes lite tillgjort nastan, och helt onödigt att blogga om det just da. Att han faktiskt satt vid bordet intill. Nar jag skrev. Men det ar ju lite tufft att vi dras till samma café. Av alla caféer.

Ok. Nasta slumpartade möte. Jag som varit lite sigur-rós girig efter konserten gar in pa deras hemsida och tittar pa deras senaste video som heter "hoppípolla". Förundrad konstaterar jag att den ar inspelad precis alldeles i samma gata som jag just nu bloggar ifran. Om jag tittar ut genom fönstret ser jag gangen och tunneln som gamlingarna springer genom. Bilden jag tog en tidig morgon pa vag till en arbetsintervju ar tagen med gatan bakom mig och kyrkogarden till höger. Ett lustigt sammantraffande. Denna gata, av alla gator.

Ikvall var jag sa pa bio. Sag Harry Potter. Och det gjorde gitarristen i Sigur-Rós ocksa. Samma film. Samma biograf. Samma tid. Samma f-ing RAD i salongen. Av alla rader.