Mulholland Drive
Utrustad med chips, kakor och läsk i överflöd bänkade jag mig i soffan, lindade in mig i en trygg filt och gav mig i kast med "Mulholland Drive". Lynch filmer kräver ju lite avstånd mellan varven. Det är respekt på de filmerna. "A very special moment film".
Jag försökte behålla en nykter inställning, se upp för fördomar och passade mig noga för att inte snåra in mig på mina egna misstankar. För där finns ju en känsla att avtäcka, den som regissören själv utgått ifrån i skapandet av filmen. Känslan som kan avtäcka motiv, så att de blir meningsfulla. Att avkoda galenskap helt enkelt.
Och här kan ni sluta läsa som inte har sett den och tänker se den.
Den var klurig. Och det som direkt hjälpte till att göra den klurig och förvillande var till exempel mannen på caféet som ser monstret på bakgården och dör typ, samt mediet som knackar på hos kvinnorna och "ser att något ont ska hända någon där inne". Vilseledning på hög nivå, obegripligt nu i efterhand. Lite störigt faktiskt.
Det var inte förrän blondinen (Diane/Betty) gör brunetten(Camilla/Rita) till blondin med hjälp av en peruk som jag började misstänka spåren av galenskap. Först började jag misstänka att de var en och samma person. Detta särskilt när Camilla står ensam kvar med nyckeln till den blåa boxen efter att Diane plötsligt försvunnit i sovrummet.
äsch, ni har säkert glömt filmen ändå, men men... jag behöver skriva av mig lite.
Här är iallafall min fräschaste tolkning efter slutscenariot (i ett efterkonstruerat narrativ) :
Camilla och Diane var ett älskande par. Diane blir svartsjuk på Camilla, eftersom hon har sex med andra kvinnor och män, och hyr en lönnmördare att ta livet av henne. Hon tar därefter livet av sig själv i sängen. Camilla dör dock inte utan skadas allvarligt och lider av amnesia. Större delen av filmen är en fantasivärld där Camilla gradvis hittar tillbaka till sig själv med hjälp av en rekonstruerad "Diane" som hon älskar. Hon får panik när hon hittat till Dianes lägenhet och hittar henne död i sängen men ersätter skräcken med kärlek och åtrå till henne i fantasin efteråt. När hon öppnar blåa boxen har hon återgått till sig själv (är ensam i rummet), fått tillbaka minnet och förstått att det var Diane som velat ta livet av henne.
Men jag får nästan ge vika efter att ha läst ett elokvent och välgenomtänkt förslag till tolkning på imdb. Någon har suttit i månader med att komma åt "the plot" uppenbarligen. Och den är bra. Den funkar. Dock inte helt igenom, tycker jag. Men utgår man från den tolkningen och applicerar lite känsla från "The Talented mr Ripley", gjord lagom 2 år tidigare, så börjar Mulholland Drive genast leva i efterhand.
Stackars Diane var ju helt sjuk i huvet.
Jag försökte behålla en nykter inställning, se upp för fördomar och passade mig noga för att inte snåra in mig på mina egna misstankar. För där finns ju en känsla att avtäcka, den som regissören själv utgått ifrån i skapandet av filmen. Känslan som kan avtäcka motiv, så att de blir meningsfulla. Att avkoda galenskap helt enkelt.
Och här kan ni sluta läsa som inte har sett den och tänker se den.
Den var klurig. Och det som direkt hjälpte till att göra den klurig och förvillande var till exempel mannen på caféet som ser monstret på bakgården och dör typ, samt mediet som knackar på hos kvinnorna och "ser att något ont ska hända någon där inne". Vilseledning på hög nivå, obegripligt nu i efterhand. Lite störigt faktiskt.
Det var inte förrän blondinen (Diane/Betty) gör brunetten(Camilla/Rita) till blondin med hjälp av en peruk som jag började misstänka spåren av galenskap. Först började jag misstänka att de var en och samma person. Detta särskilt när Camilla står ensam kvar med nyckeln till den blåa boxen efter att Diane plötsligt försvunnit i sovrummet.
äsch, ni har säkert glömt filmen ändå, men men... jag behöver skriva av mig lite.
Här är iallafall min fräschaste tolkning efter slutscenariot (i ett efterkonstruerat narrativ) :
Camilla och Diane var ett älskande par. Diane blir svartsjuk på Camilla, eftersom hon har sex med andra kvinnor och män, och hyr en lönnmördare att ta livet av henne. Hon tar därefter livet av sig själv i sängen. Camilla dör dock inte utan skadas allvarligt och lider av amnesia. Större delen av filmen är en fantasivärld där Camilla gradvis hittar tillbaka till sig själv med hjälp av en rekonstruerad "Diane" som hon älskar. Hon får panik när hon hittat till Dianes lägenhet och hittar henne död i sängen men ersätter skräcken med kärlek och åtrå till henne i fantasin efteråt. När hon öppnar blåa boxen har hon återgått till sig själv (är ensam i rummet), fått tillbaka minnet och förstått att det var Diane som velat ta livet av henne.
Men jag får nästan ge vika efter att ha läst ett elokvent och välgenomtänkt förslag till tolkning på imdb. Någon har suttit i månader med att komma åt "the plot" uppenbarligen. Och den är bra. Den funkar. Dock inte helt igenom, tycker jag. Men utgår man från den tolkningen och applicerar lite känsla från "The Talented mr Ripley", gjord lagom 2 år tidigare, så börjar Mulholland Drive genast leva i efterhand.
Stackars Diane var ju helt sjuk i huvet.
posted by Svala at 12:23 fm
2 Comments:
Måste hurra lite för din blogspot-blogg. Och utbrista i ett rent nobelpris-ekande "Äntligen".
Jag tror dock att Mullholand drive inte är gjord för att förstås. Det är bara onödigt slöseri med tid, och egentligen ganska oviktigt, att försöka komma på vad det är som händer egentligen.
Det är väl dessutom en av de grejer som gör den kittlande (förutom kärleksscenen).
Hmm... jag har svårt att förlika mig med det du påstår, att Mulholland Drive är gjord för att inte förstås. Visst, det är en mycket lockande tanke efter att ha gått och grubblat på den i nästan ett dygn nu, men nej. Jag tänker se den en gång till med lite nytt perspektiv.
Det är en ganska fascinerande tanke om att föreställa sig att det som utspelar sig i filmen, fram tills man ser Diane (liket i sängen) vakna upp i sängen och gå omkring i lägenheten i en helt ny verklighet, faktiskt kanb vara Dianes önsketänkande rätt och slätt. Hennes rekonstruktion av verkligheten, hur hon intalar sig själv att saker och ting och skeenden utspelade sig. Kärleksscenen är ju en av dessa, när Camilla säger "tack".
Men... jag ska se den igen. För många lösa trådar fortfarande.
Skicka en kommentar
<< Home