Fragmentarisk

Meep

2009-09-27T00:59:00.000Z

Vi hittade på låtar tillsammans när vi var små

2007-09-10T12:05:00.000Z

Så. När livet i en människa tar slut. Blir det tyst. Det blir stilla. Det finns inget kvar av personen mer. Hon är nu upplöst. Finns inte längre. Som innehållet i en bränd bok. En gång full med kunskap och tycke som präntats in. Vetskap som en gång registrerats. Hennes närvaro. Hennes minnen. Hennes erfarenheter. Innehållet flammar upp och försvinner. Orden suddas ut. Bevisen för hennes existens. Vittnesbörden. Upplöst för alltid. Ett barndomsminne blott. En vän. Ett helt liv som levts. Och som nu ingen kan veta någonting om. Någonsin. Mer än de som redan vet och vill berätta om vilken fin tjej hon en gång var. Innan hon valde att ta slut.

Peek a Boo

2007-08-20T23:56:00.000Z

Jag har lagt upp fler bilder på min Flickr.

Brukar inte minnas drömmar men...

2007-08-17T00:00:00.000Z

I natt drömde jag att jag tappade en tand. Först gick det av en bit och sen trillade hela tanden ut ur nedre käken. Tror det var en visdomstand, även om jag aldrig fick mina. Det var rätt obehagligt, men ingen mardröm. Är det nån som vet vad det skulle kunna betyda?

The glamour of being ill

2007-08-15T17:55:00.000Z

Jag har nu gått med i Facebook.

The glamour of being ill

2007-08-15T13:20:00.000Z

Jag åt precis en jordgubbe som jag nös ut ur munnen igen.

Jag behöver glass i stora lass

2007-08-14T23:28:00.000Z

Jag har 38 graders feber.
Snart blir jag yr.

Snor

2007-08-14T17:54:00.000Z

Det är inte ofta jag blir sjuk, men när jag väl blir det så slänger immunförsvarets alla små vita riddare ifrån sig sina vapen och går och självdör kollektivt på en gång. Och kvar blir jag i sängen där jag inte förmår göra annat än att andas med ena näsborren och snora mig igenom dagen.

Vilket helsike det är att bli så dålig. Blir inte ens kul att stanna hemma från jobbet en dag och ta det lugnt. Maten smakar inget och huvudet känns som ett vadderat vakum och jag har inte kunnat komma på vettigare saker att göra än att plöja igenom en hel drös "pimp my profile" sidor i hopp om att kunna göra min myspace sida lite roligare, dock utan resultat.

Det är ju lite sorgligt.

Gay Pride i Reykjavík

2007-08-13T21:20:00.000Z

Páll Óskar som har gjort sommarens discodänga.

Nadira kastar rosenblad på mig.

Jag på Kaffibarinn

Mina skor överlevde inte natten på Kaffibarinn. Det får bli stövlar nästa gång.

När naturen kallar

2007-08-11T12:34:00.000Z

Jag har börjat lägga upp några bilder från resan runt Island på min Flickr.

Fler är på väg.

Den här är på Flóki under en av många kisspauser som fick uträttas ute i det fria, då avstånden mellan bebyggelser var stora på flera håll. Det blev en liten serie med kisspausbilder faktiskt.

Stress

2007-08-11T12:18:00.000Z

Vädernyheter har nog sällan varit lika spännande som här. Det här är en riktig rysare faktiskt.

Jag rekommenderar användning av hörlurar vid tittandet, så att även den stämningsfulla bakgrundsmusiken kommer till sin fulla rätt.

Det blir lite bilder framöver

2007-08-09T00:24:00.000Z

Hej! Mina ord har tagit slut för tillfället, varav bloggbrist.
Som delvis även beror på tidsbrist.
Och internetbrist.

Jag har flyttat.
Blivit moster.
Varit på semester i Sverige.
Och kört runt hela god damn Island.
Med tält.

Tältade dock bara en natt.
Socialiserade mig bland folk i sommarstugor och släktingar.

Jag ber om ursäkt för tystnaden.
Jag borde förstås ha satt ut ett prydligt litet meddelande om vart jag tar vägen.
För er som brukar läsa.
Det finns ingen vettig förklaring mer än att det troligtvis är en genetiskt ärvd benägenhet.

konservativt

2007-06-05T23:22:00.000Z

Lísabet och jag har känt varandra sen vi var 7. Mitt första minne av vår bekantskap är en molnig sommardag på min trappa, där en djup diskussion fördes kring Jesus. Ett annat när jag tvingade henne att medverka i en dans jag gjort till Daddy Cool med Boney M. Vi fick gå en längre sträcka i vintermörkret till skolan varje dag. Vi kom ofta för sent. Vi lekte ofta i en grotta i en lavaterräng nära mitt hem. Vi hade ett geggamojkök vid en bäck. Vi promenerade ibland hela vägen till Hafnarfjörður från Garðabær. Det är säkert 5 km långt. Eller mer. Det är långt för små fötter men vi hade så mycket att prata om. Jag minns att hon önskade att hon varit en kille istället för tjej. Hon spelade fotboll. Jag var gymnast. Jag var utåtriktad. Hon introvert. Vi har alltid varit väldigt olika men vår vänskap har överlevt tack vare den bubbla som bildades runt oss när vi var små. Umgicks i timtals på vift utan att våra mammor tyckte sig behöva veta vad vi höll på med. Våra pappor fanns inte med i bilden. Alls. Vi var våra egna. Fick ta ansvar. Idag är vi fortfarande olika men vi delar samma intresse för historia. Hon har utbildat sig till arkeolog och gräver just nu upp gamla döingar på Reykholt. Tre präster i kistor som framträder under varsamt putsande av jord. Tänkte att ni kanske ville se. (länk)

Flóki´s skolavslutning

2007-06-05T01:11:00.000Z

Den här tillställningen fick mig att tänka på examenstiderna i Lund. Hela Austurbæjarskóli, som är Reykjavíks äldsta grundskola firade att ha blivit utsläppta från skolan. Samtliga årgångar medverkade. Flóki går i tvåan och gick alldeles i början av det långa tåget. (Årgång 3 - 10. gick bakom) Flóki´s klass gick i röda batiktröjor som de hade färgat själva och bar på en drake som de hade gjort själva. Sen gick tåget en stor runda nere i stan med trummor och fanfar och polis och hela köret.

Jag sprang upp på caféet Babalú för att fånga en bättre vy. Det är trots allt ganska pampigt tycker jag. Extra fint är det för att det inträffade i lördags. Det vittnar om ett genuint engagemang från skolledningens sida. Och sånt uppskattas ju.

Jag och Flóki utanför Austurbæjarskóli. Den är lite grå och instutitionsaktig. Men den är vacker och har fina traditioner. Jag är stel som en pinne. Men jag är mamma till en ljusknott.

Det var tur att de satt så högt upp

2007-06-05T00:42:00.000Z

Gubbarna sa att det skulle bli uppvisning.
Gymnastikföreningens årliga uppvisning.
Klart att vår seniorgrupp också skulle medverka.
Flóki skulle ju vara med.
Visst sa jag.
Lite flikflak och grejer.
Det kan ju inte vara så farligt.

Sen möttes jag av den här synen.

(notera den fullsatta läktaren)

Den var så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade ingen aning att hela läktaren skulle vara FULLSATT och att det skulle vara mörkt där inne och typ ljusshow och strålkastare och RÖKMASKIN.

Krilli

2007-06-05T00:40:00.001Z

Ett generöst geni

2007-06-04T23:51:00.000Z

Min vän Krilli är en makalös typ. Ett sällan skådat exemplar. Han är dataingenjör med kraftiga avvikelser. Mot konst. Är ljudfetischist och bestämde sig en dag i våras för att se om han kunde tillverka nån slags ljudanläggning. Han är kompis med elektricitet och gillar att mecka och ett par högtalare blev det ju. Och en prydlig liten förstärkare förpackad i en gammal antik kakburk med blommor på. Allt amatörmeckat och empiriskt tillrättalagt.

Han tyckte att jag skulle få ha dem hemma hos mig ett tag. Dök plötsligt upp med dem. Här, ett par högtalare varsågod. Så nu lyssnar jag mer på musik igen. Även om jag tycker att jag inte hinner.

Om alver

2007-05-30T00:02:00.000Z

Det här med att det isländska vägverket faktiskt bemödar sig med att ta stora omvägar när nya vägar röjs på Island. Det stämmer att det enbart är för att blidka alverna. På riktigt alltså. Jag har försökt förklara för mina vänner på Island att andra utanför Island har svårt att förstå det här. Deras första reaktion har ofta varit några sekunders tyst blinkande med ögonen. Därefter har de muttrat att det kanske är lite svårt att förstå helt enkelt. Det slående är att ingen är beredd att förkasta idén om alvernas existens ute i grytet. Alla har haft en eller annan historia att berätta om dem. Ingen fnyser och säger att det är bara humbug som inte är på riktigt. Det här är helt enkelt allvar. Alla islänningar känner myten väl. Känner till alvernas karaktär. Det är en kollektiv myt, vilket gör den så stark. Den lever kvar lika troget som Kalle Anka på julafton. Eller de svenska tomtarna och deras fredande gröt. Det handlar om en föreställning om ett osynligt naturväsen. En föreställning som bor i det kollektiva kulturhjärtat på Island. En hel fantasivärld har tagits fram och präglat generationers generationer. Generationer som har genererat sagor och myter och som har återberättats av mors mödrar för att både skrämma och locka små barn att bete sig väl och respektera naturen. Det var nog så det började. Förr i tiden behövde folk ett naturväsen att skylla mångfalden av mänskliga brister på. Stöld, otrohet. Sjukdom och ond och bråd död. Allt kunde man härleda till elaka alver. Idag finns bara ett sagolikt skimmer av det påstådda naturväsenet kvar. De är ljusvarelser och bor i vackra slott i magiska stenar och berg och de vill gärna hjälpa och varna människor. Jag tror att anledningen till att de får leva kvar i det kollektiva kulturhjärtat är för att vi tycker om myten. Det hade varit himla trist om vi inte kom att tänka på arga alver när vägvärkets grävskopor går sönder gång på gång. Det är ett sätt att hedra minnet av ett kulturarv.

2007-05-25T11:25:00.000Z

Ja, kära ni. Jag kommer att bli uppringd efter kl. sju ikväll (svensk tid) av Kvällspasset i P3 för att prata lite om kontrastfulla Island. Ön som bosattes först av bråkiga vikingar som blivit utvisade från Norge. Ön som nu satsar på högteknologi och kultur. Men som fortfarande tror på spöken och gastar.

Lite nervöst är det, men jag tror att jag kan prata på rätt bra om de här sakerna.

Bakom bloggen

2007-05-24T19:55:00.000Z

Jo men annars går det fint. Jag vann en medalj förra veckan på gymnastiken. Nej jag tävlade inte mot gubbarna, vi var uppdelade så jag tävlade mot andra flickor. Jag kom trea, men det får man vara nöjd med när man är mamma och tant och allt det där.

Jag vill göra dokumentärfilm om gubbarna som fortfarande tränar gymnastik. Ser dem framför mig i slow motion. Närbild på ett hysteriskt ansikte och underhaka och ölmage som svänger av bara farten. De springer med kraftiga steg och studsar upp mot luften så att svetten skvätter om dem. Och så slår de sina volter i luften. Kanske landar lite knasigt och hamnar på rompen. Ja, det kan bli riktigt vackert.

Och så har jag fyllt år. 28 är jag nu men jag har stannat i växten och ser ut som 22 och får följdaktligen uppmärksamhet från fel målgrupp. De underåriga. Jag kanske blir en sån som attraheras av yngre män när jag blir äldre. Och nu slår vi genast bort den tanken tack.

Ja, jag är singel.
Men min yoga lärare verkar trevlig.
Oklart om han är singel.

Och så har jag börjat producera lite smått med en grupp människor inom film. Nyss startat så enough said. Vill inte jinxa nåt. Men det är kul.

Och så ser jag fram emot semestern i juli. Jag och Flóki ska köra runt hela Island och gå på upptäcktsfärd. Hälsa på folk, tälta, ta in på vandrarhem och befriend the trolls.

P3 vill ha mig.

2007-05-24T17:03:00.000Z

Jag läser mycket. Har bekantat mig med urgammal isländsk litteratur. Läst Laxness. Läser Andri Snær. Suger i mig som en skrumpen svamp av det saftiga och glasklara i isländskan. Berikar vokabuläret. Återfår den fullkomligt fluenta talförmågan och bortglömda namn på saker och ting.

Det isländska isländskas och det svenska domnar och somnar. Praktiseras blott i tanken, som flimrande molntussar som antingen försvinner eller läcker ut på min blogg. Medans munnen tyst ser på.

Jag hörde svenska när jag flöt omkring i Blåa Lagunen i helgen. En hel busslast skålade med blåa drinkar i vattnet och någon pratade om trisslotter. Tre unga män klev i och en av dem utbrast förundrat “men det här luktar ju bajs”.

Konstaterandet yttrades med en sån där glad Upplandsdialekt. Det lät så oskyldigt fint och roligt. Det finns nog inget språk i världen som kommer i närheten, när det gäller svenskans lättsamma framtoning av skit. Bajs är helt enkelt roligast.

---

Det här skrev jag i måndags men jag blev attackerad av mossa och publicerade aldrig texten. Nån slags skrivkramp. Men nu verkar det som att jag ska få snacka av mig lite i radio. Producenten till Kvällspasset i P3 skickade mail och undrade om jag vill prata lite om Island imorgon. Vad säger ni om det? Höra bloggrösten tala ut i etern?

Tid och rum avtryckt i 100 km/h

2007-05-08T23:46:00.000Z

Nedanstående bilder har en gemensam nämnare; de har tagits genom rutan på en bil som färdades i 90 - 120 km/h. Det blev en kul utmaning, som inte upphörde att fascinera mig, att fånga den rusande omgivningen och rama in den någorlunda proportionerligt. Jag fick en känsla av att komma närmre Nu-et. Att uppleva samspelet mellan faktisk yttre omständighet och min samtida bedömning av denna. Att ha en tidspress på mig att hinna rota fram kameran och trycka av innan landskapet försvunnit utom synhåll. Att skymta något fint i förväg och precis vid rätt tidpunkt smälla av så att jag fångar objektet som rusar förbi i bild. Därför gillar jag de här bilderna. För att de har ett sammanhang som kan avläsas i oskärpan. Och för att objekten som jag fotograferade har något att säga.

2007-05-07T00:39:00.000Z

I Hvalfjörður, Valfjorden.

Linjerna uppe i klipporna visar antalet vulkanutbrott som ägt rum före istiden. Som att räkna ringarna på ett träd.

Det regnar där borta.

2007-05-07T00:30:00.000Z

Snorri Sturluson härjade visst här. I Reykholt. När jag fick veta hade vi redan kört förbi så jag fick fota bakåt.

Det är i en atmosfär som denna som jag känner naturen är starkare än människan som lever i den. Den lilla elcentralen växer liksom in i landskapet.

Solen hälsar på ibland

... och när det händer känns det som att man befinner sig på en helt annan plats.

2007-05-07T00:17:00.000Z

Överallt sträckte sig en väldig lavaöken med den tjockgrodda mossan ovanpå. Jordmassan rör ständigt på sig och skapar nya sprickor i jorden.

Den enda bilden som inte tagits från bilen. Här syns hur lavasmeten en gång flutit trögt framåt, som en tjock envis gröt som hunnit långt bort från vulkanen. Nu bygger folk sommarstugor här.

2007-05-07T00:10:00.000Z

En gammal kall vulkan.

En bostad som glimtar lite ödsligt som ett sandkorn i mitten på bilden.

Molnshow

Grusvägar är inte ovanliga på Island.

Det här huset fascinerade mig. Såg ut som ett riktigt spökhus. Många gårdar lämnas och står därefter och gapar med tomma fönster och kala väggar i väntan på att tiden ska vittra sönder dem. Det här kanske står näst på tur. Om inte någon kommer ta över lantbruket.

2007-05-06T23:59:00.000Z

Naturens skulptur. En aptitlig tryffel som marinerats under is och tid och regn. Klippor som består. Skårorna som karvats in. Sanden som rinner ner.

En typisk isländsk bondgård med ett alvslott i bakgrunden.

Berget med de två strecken. En gång revs det itu när jorden var het och ville åt två olika håll samtidigt. Då bildades en spricka i berget och från avgrunden kom ett väldigt lavasprut som limmade ihop såren. Och kvar finns ärren.

inflik

2007-05-04T08:22:00.000Z

Det är som om alla fått en överdos av dagsljuset och blivit tokiga. Island är ett väldigt manodepressivt land. Hej o hå, nu ska allting plötsligt ske. Hyresvärdsgubben har sålt lägenheten jag bor i och sagt att jag måste ha flyttat ut den 1 juli. Ett tag sattes världen i gungning och jag blev sådär rastlöst hopplöst orolig. Har dock haft tur och hittat en ny lägenhet som jag kan få. Lättnad. Och i fredags blev jag påkörd av en galen jeep. Det gjorde ONT att se min söta stackars bil skrynklas på nosen. Så nu pågår en bedömningsprocess hos försäkringsbolaget om vem som ska betala notan. Jaja, så det är mycket som händer. Och framförallt mycket som händer på den sociala fronten. Jag umgås mer med folk av kött och blod än mitt tangentbord med andra ord. Men jag har fotat lite och så ska jag fota lite mer i helgen när vi åker bort till en sommarstuga för att fly all världens ondska och slappna av i en heitapottur med lite berg och sånt att titta på. Ni ska få se sen.

Bort med rost

2007-04-26T22:45:00.000Z

Gymnastiken har blivit mitt nya forum för utmaningar. Jag tränar regelbundet två gånger i veckan och känner hur nånting "lossnar" för varje gång. En spänstig ådra kickar igång, rörelserna blir smidigare och musklerna får liv och gör som jag säger.

Varje gång jag har lyckats utföra en svår övning har jag känt ett lyckorus som därefter ersatts med en lust att överträffa nyss erövrad bragd. Vilket får mig att troget återvända till nästa pass.

Idag lyckades jag köra handvolt med en frivolt direkt efteråt. Visserligen på en lång trampetmatta med extra studs, men det är alltid en start. Bara att ha vågat och UTFÖRT rörelsen gör mig tillräckligt envis för att jag ska ge mig f.n på att klara av att göra det på vanlig golvmatta snart nu också.

Jag har också överträffat rädslan att göra rundat flikflak (den där man slänger sig hejvilt bakåt med armarna och sätter i dem i golvet så att benen sen kan dra runt så att man landar i mattan med dem). Jag kör om och om igen tills jag känner mig säker. Nu vill jag kunna göra två flikflak på raken. Sedan tre. Kanske kronar verket med en salto på slutet sen. Jag har börjat köra salto från trampolinen på badet. Det är kul.

Idrottspsykologi är egentligen alldagspsykologi. Jag lär mig mycket om hur jag fungerar genom att utsätta mig för det här. Anta utmaningar och lära känna mig själv i processen. Begränsningarna, koncentrationen, viljan. Lyssnar på kroppen. Bemästrar den. Jag måste få engagera mig i utmaningar för att vardagen ska kännas meningsfull. Gymnastiken duger okej än så länge. Gymet har jag inte besökt på flera månader. Att springa utan mål i sikte (annat än någons bakdel som pressar i motionscykeln framför mig) samtidigt som jag andas in omgivningens svettångor, lockar inte direkt.

Rök i Rökviken

2007-04-20T01:16:00.000Z

Idag firas den första sommardagen på Island, vilket inte bara är grymt vilseledande utan även ganska besvikande. Den faktiska årstiden är en nyss uppvaknad vår och jag vet faktiskt inte varför kalendern säger att det är sommar nu. Måste ha varit propaganda av nåt slag förr i tiden. Hur som helst så firades denna dag något dämpat i stan idag eftersom Reykjaviks hjärta brann våldsamt igår så att röken lade sig över hela området. När jag var där idag rök det fortfarande lite från husen som drabbades. De totalförstördes. Det är lite sorgligt för det ena huset var över 200 år gammalt. Trähus. De flammade upp som tändstickor. Restaurangen Café Ópera och klubben Pravda är no more. Inte heller "Fröken Reykjavík"; korvkiosken som serverat hungriga partajare korv och läsk sedan urminnes tider. Den låg mellan de två husen och är troligtvis boven i dramat. Korvar är av ondo gott folk. I tell you.

Sockervadd och mögelost hör inte ihop... ju

2007-04-18T12:08:00.000Z

Jag och Eijan på Kaffibarinn. Jag ser fortfarande anständig ut. Det var nog inte förrän en dubbel vodkadrink muterade i magen (där en generös pöl med rödvin redan låg och jäste) som ögonen ändrade form och blev lite rödsprängda, jag började sluddra, vingla in på toa, pussas med kompisar och kort därefter ta det mest förnuftiga beslutet den kvällen om att gå hem!

Jag minns att jag ringde upp vännen Æ för att någon skulle få lyssna på mitt sludder under hemfärden. Han fick även bevittna live hur jag plötsligt blev tillfångatagen av två män som kom rakt emot mig på trottoaren. De lyfte upp mig och gick iväg med mig. Sannolikt på skämt. Men jag blev arg och Æ hörde på andra sidan luren hur jag vräste ur mig att de skulle få på käften om de inte släppte ner mig.

Sen gick jag sedvanligt in på Devito´s för att beställa slemmig pizzamat. Æ ville inte ha och satt kvar i sitt vardagsrum och fortsatte lyssna på mitt babbel med pizza-latino-salsamusik i bakgrunden. Jag minns inte vad som sades men jag minns att pizzabagarna utbrast "aaah... Magnea!" när jag kom in. Vilket är mitt andranamn, som jag alltmer har börjat signera mina kvitton med istället för mitt efternamn. Ett slags trots mot pappa.

Æ fick sedan lyssna på mig sucka och sluddra mig hela vägen hem där vi sedan sa adjö. Jag åt en tugga av pizzan, blev våldsamt trött och somnade i sängen med alla kläder på.

På ett sätt var det kul att bli fjorton igen på fyllan men nästa gång jag ens överväger att blanda osympatiska vintyper med varandra ska jag minnas hur det var att vakna upp sensationellt bakfull och se ut som en överkörd och illa tilltygad sak som trillat ner i avloppet och fiskats upp igen.

Omslag

2007-04-17T23:58:00.000Z

Sol som riktar skarpa strålar in genom fönstret och jag slår upp ögonen. Det var som en efterlängtad återträff med en saknad vän. Vid närmre anblick ser jag att även himlen poserar molnfritt. Mentolblå och klar. Godmorgon säger de till mig, solen och den täckblåa färgen och jag går upp med en lätthet som känns bekant från Sverige.

Solmorgon.

Det här blir en fin dag, tänker jag.

På jobbet planerar jag utomhusaktiviteter inför dagens fritidspass. Jag reser mig upp och tar en kaffepaus i köket i tio minuter. När jag kommer tillbaka in på kontoret hör jag redan på avstånd att vindarna börjat hamra mot fönstret. Sen ser jag snöklet klamra sig fast på rutan och rinna ner i hopplös kamp för att bli slask på gatan.

Det här var nog årets rekord i väderomslag.

2007-04-13T21:41:00.000Z

Gör ett litet inflik här (i tystnaden, jag vet, men jag mår bra av att få lite distans till bloggen. Det är antingen glesa inlägg eller ett avslut på det hela, vilket jag inte är så sugen på egentligen) efter att nyss ha sett på SVT´s "Inför Eurovision", eller vad det nu heter, gå på isländsk riksteve. Ni har säkert hunnit se den innan? Ja, ni som överhuvudtaget uppskattar nöjet med Eurovision och är nyfikna som jag på bidragen i år. För det handlar ju inte om bra eller dålig musik. Det handlar ju om Eurovision som GREJ! I alla fall. Jag kände hur jag nästan rodnade och sjönk djupare ner i soffan när jag insåg att Eiríkur Hauksson står kvar i år som paneldebattör, även om han faktiskt är med och representerar Islands bidrag i år. Pinsamt kändes det. Jag satt och skämdes! Och kunde inte riktigt motivera för mig själv hur jag kunde gripas av så starkt engagemang. Men ja... pinigt. Att de dessutom körde en alldeles specialgjord presentationsvideo av Eiríkur innan låten kördes igång. Ja... det var väl lite over the top va. Och sen... att stå där i en ring och ge kollegan betyg inför hela svenska folket och dess nordiska grannar. Va.. ja som sagt. Pinigt. Begriper inte varför han får va kvar som bedömare när han själv är med. Men ja. Han är fin Eiríkur. Jag gillade inte låten själv från början. Tyckte den var seg. Och gammaldags. Men efter att ha sett de andra bidragen låter han ändå rätt fin tycker jag. Lite mer mänsklig. Inte så popmodern. Jaja... jag fick för mig att kolla upp honom, Eiríkur, på Íslendingabók. Och tihi. Jag kanske inte borde berätta det här med risk för att stämpla Islandsfolket som komplett inavel. Men ja, vi är ju faktiskt släkt jag och Eiríkur. Inte så långt tillbaka heller. Det hade jag faktiskt ingen aning om.

hejsan internet

2007-04-09T18:16:00.000Z

Jag har nyss kommit hem från en resa ute på landet. Undrar om det är nyttigt att inte duscha på en vecka. Det blir nästan lite religiöst att tvätta sig nu i alla fall. Nu ska jag på konsert med Björk og sen ska jag förhoppningsvis kunna sätta mig ner i lugn och ro o skriva lite här.

liv på gatan

2007-04-02T19:02:00.000Z

En ung man sjöng utanför mitt hus nyss. Han sjöng från hjärtat, det hördes. Klangen klockade gatans fasader, hittade vägen in genom mitt fönster. Och han tog i så att han överröstade regnet.

Det gråa mysiga regnet.

Idag är precis en sån dag där folk kan gå och sjunga i regnet för sig själva ute på gatan. Det är grått men ljust på samma gång och ingen bryr sig. Man kan sjunga för regnet när det envisas med att hälla ner sig på vårförnyade människor.

Skeva låtsaskompisar

2007-04-02T01:31:00.000Z

Flóki hittade filmen ”Karlsson på taket” på biblioteket häromdagen så nu har jag sett en svensk film dubbad på isländska. Stackars unge tänkte jag när jag såg Karlsson i bild, flygandes omkring med sin lilla propeller. Vilken traumatisk roll att ta på sig för ett barn. Jag menar… barnet är flintskalligt och överviktigt! Ser ut som en tjurig gammal gubbe! Och är dessutom i detta fallet dubbad med isländsk gubbröst. Det måste ha gått snett nånstans. Eller var det meningen att det skulle bli så här, Astrid?

En erfaren möbel

2007-03-28T01:09:00.000Z

Idag ärvde jag en gammal sekretär. Historien bakom den sträcker sig till 30- 40-talet då den införskaffades av min mormors fosterföräldrar, som då bodde i ett torvhus! Vilket de gjorde tills ett ordentligt hus blev byggt på 50-talet. Huset som mormor och morfar och sekretären sedan bodde i. Och mamma. Och hennes fyra syskon

Nu står den här i mitt vardagsrum och stirrar på mig. Det känns som att jag borde göra något för den nu. Kanske putsa den, torka ur lådorna och säga att den är fin för att den ska acceptera mig som ny ägare.

Apornas planet

2007-03-27T23:36:00.000Z

Kolla in det här!

Dagen som mådde som jag

2007-03-27T00:30:00.000Z

Det är inte helt omöjligt att det faktiskt har blivit vår här på Island nu. Jag tyckte att jag skymtade lite gröna strån idag på den gulfalnade gräsmattan. Även om det har både snöat, haglat och ösregnat idag så har det faktiskt varit övervägande soligt för det mesta.

Det var ett fint skådespel jag körde hem emot ikväll. Det var solnedgång, med solstrålar. Och lila regnfyllda bomullsbollar här och var uppe på himlen som på vissa håll brast så att regnet syntes falla ner ur molnet, som en lila kulört som rann ner och kletade på solnedgången i tavlan.

Dynamiskt.

De bådar gott

2007-03-27T00:13:00.000Z

Det brukar hända mig rätt ofta, varför vet jag inte, men jag och bandet Sigur-Rós har nån märklig dragningskraft. Ikväll stod plötsligt basisten bredvid mig vid kyldisken i affären och letade efter lämplig soyamjölk. Jag börjar se det som ett gott omen när jag får syn på dem ute på vift. Alver som de är.

Nu ska jag ömsa skinn och peela bort hudceller

2007-03-26T23:59:00.000Z

Kasta ut fler urtvättade tygstycken ur garderoben och dra fram kläder i gälla färger. Googlade på ”Smarties” idag bara för att jag blev hungrig på färger. Vitaminspruta för en undernärd hornhinna som blivit utsatt för alldeles för mycket svartvitt. Har annars vältrat mig i ”The League of Gentlemen” och har hunnit fram till tredje säsongen nu (inklusive en julspecial film) och vill inte att det roliga ska ta slut. Den får liksom högsta betyg på allt. Skådespeleriet är fantastiskt nyanserat. Scenografin är riktigt snygg, ja eller vacker till och med. Full med anspråkslösa lustiga detaljer i bakgrunden. Manuset är sagolikt! En rik produktion kanske det ska kallas. Upplevelserik. Och väl genomtänkt. Jag känner att jag vill äga avsnitten på dvd och se om dem. Har garvat som en häst om kvällarna här med min vän ”Ævar”, som är manusförfattare och skriver komedier för TV bland annat. Han inspirerar mig! Och det behövs.

Jag förstår varför farbror Baldur äger en ljusterapilampa

2007-03-26T23:50:00.000Z

Slummer… och min blogg somnade… men det är bara för att jag håller på att vakna ur vinterdvalan nu och är ute o härjar. ”Klick” sa det så blev det plötsligt ljust ute på bara nån vecka, som om nån äntligen hittat och tänt den stora lampan uppe på himlen. Det är dagsljust fortfarande så sent som 20.30 på kvällen och dagarna blir längre i ultrarapid fart. Jag kisar dock lite misstroget upp mot solen… som en trött vampyr som fått pysa i en isoleringscell hela vintern och som nyss blivit utsläppt. Tar farväl av den mentala autopiloten och tackar för den trogna tjänsten i vintermörkrets vardagsliv. Inser att jag måste ha varit ganska deprimerad under större delen av vinterhalvåret, nu när ljuset kastar sitt sken in i varje vrå i sinnet och visar upp saker som de är. Eller deprimerad, jag vet inte. Lite avslagen kanske.

We can afford to be quite bold

2007-03-21T00:12:00.001Z

Min nya fluga är "The League of Gentlemen". Fantastiskt roligt. Gillar ni det här kommer ni gilla serien också. Finns fler klipp på youtube, som ni förresten måste klicka på för att se nåt överhuvudtaget eftersom BBC inte riktigt vill samarbeta här.

101 Reykjavík

2007-03-20T23:35:00.000Z

Jag glömde ju. Jag ville att ni skulle få följa med på en promenad i stan. Det är nämligen rätt fint här. Jag glömmer bort det ibland.

2007-03-19T20:57:00.000Z

Jag har varit hemma idag från jobbet eftersom jag är sjuk. Blir alltid lätt panikslagen när jag får tid över att spontant vandra omkring lite på måfå i lägenheten. Jag lyckas inte hitta lugnet här inne. Jag vantrivs! Kanske för att min säng spökar. Kanske för att cementväggarna är kalla.

Jag irrar runt och öppnar skåp för att hitta något som distraherar. Plockar fram Betty Crocker burken och slevar i mig chokladkräm. Öppnar kylskåp och hittar Hershey´s chokladsås som fick toppa en kulle med grädde i en skål. Öppnar frysen och äter upp resterna ur en Ben & Jerry´s med chokladkaka i.

Så ringer syster Svandís från Sverige och beklagar sig över pojkvän och elände och vill flytta till Island och jag tänker att hon nog aldrig kommer kunna känna sig hemma i Sverige heller. Vilka extremt rotlösa typer vi är. Det är lite fenomenalt med tanke på att jag faktiskt har bott i Sverige i 13 år! Det är halva mitt liv typ! Men hur mycket jag än gillar Sverige så har jag aldrig lyckats känna mig riktigt hemma där. Island har alltid fattats mig. Stort.

Jag tog farmor på en liten bíltur idag och vi körde till en plats där hon och farfar bodde en gång utanför Reykjavík. När vi körde dit bad hon mig titta mot viken och berättade att innan de förlovade sig hade hon tagit båten till honom på Akranes med ett litet liv växandes i magen. 40 år senare tog hon samma båt för att följa farfar i kistan tillbaka till Akranes för begravning. Hon sa att det var som att hon en gång hade tagit med sig framtiden dit och 40 år senare tagit det förflutna dit. I en kista. Jag gillar min farmors sätt att tänka. Livet blir lite större då.

en hyperaktiv man innan månadsskiftet

2007-03-19T20:33:00.000Z

Jag har också varit hos en spåtant. Eller hon kallar sig för häxa och såg ut som en sån också. Blekt stripigt långt hår och djup urringning. Äger en populär häxbutik på Vesturgata. Jag blev liksom nyfiken bara en dag på att prova. Hon frågade om det var något särskilt jag ville veta men jag sa bara att det känns som jag befinner mig vid nån slags vägskäl och då sa hon att jag skulle dra ett par runor ur en påse och den första symbolen jag drog var runan "Dagur", som betyder just "vägskäl". Jag blev lite impad. Därefter följde ett flertal tarot-läggningar om mitt kärleksliv, jobb och hem och sånt. Hon tyckte att det var konstigt att jag är singel för att korten talade visst om att jag var mer än redo för ett förhållande och att jag inte har kvar gammalt grubbel och obearbetade känslor från tidigare förhållanden. Det tycker jag stämmer faktiskt. Så hit med en man tack!

Vidare drog jag ett kort som skulle beskriva min framtida kille och då drog jag spelet "Prince of swords" och ett antal andra kort som skulle beskriva karaktären på killen och ur detta läste häxan att det är en hyperaktiv man jag ska hålla ögonen öppna för. Hon påpekade att denne trots sin karaktäriska framtoning har hittat sin plats i tillvaron och att jag aldrig kommer ha tråkigt med honom. Hon sa att jag kommer lära känna honom via en tjej som ska vara något av en ledartyp och som "skulle kunna sälja sand i Sahara".

Nu är frågan var jag ska börja se mig omkring.

Fastighetsmäklarbranchen?
TV-shop?

Dagens horoskop lovar förresten att jag kommer hitta min blivande make innan mars-månad tar slut.

Det är skönt att läsa horoskop ibland.

hon klipper bort eländet

2007-03-19T20:09:00.000Z

Allt är väl hyfsat bra här borta. Jag är inne i nån slags förnyelseperiod och antar att det är den uteblivna våren som får mig att i ren protest kasta ut kläder ur garderoben och klippa bort den klorblekta vinterrufsen så att håret blir kort kort och utan slitna problem. Jag har aldrig haft så kort hår. Det känns som jag tar på en avlemmad kroppsdel när jag pillar lite förundrat i nackhåren. Jag har velat ha kort hår väldigt länge men har alltid mesat till det när jag väl suttit i frisörstolen. Men denna gången tvekade jag inte och såg förtjust på när gamla strån från jobbiga tider silade ner på golvet i eftermiddagssolen. 20 cm och några år borta på bara några hastiga saxtag.

rutinerat

2007-03-18T23:47:00.002Z

Måste bara förklara bilden inifrån bussen nedan. Den föreställer en lastbil som håller på att lyfta en ganska illa tilltygad jeep på pallen där bak. Nån stackare måste ha kört av vägen och av den krossade bilrutan att döma ha rullat några varv extra. Lite lustigt att bildtexten i tv-rutan just i detta ögonblick lyder "Þið þekkið rútínuna" eller "you know the routine". Det sker som sagt ohyggligt många olyckor på Islands vägar.

På bussen hem

2007-03-16T12:16:00.000Z

2007-03-13T00:22:00.000Z

mmm... förtroendeingivande förråd... hissarna fungerade dock utmärkt och backarna var helt perfekta att ila nerför så tårarna sprutade utav bara farten. Jag vurpade två gånger. En gång när jag flög upp i luften på en ramp, och en gång just när en jobbkompis fiskade fram kameran för att fota mig där jag kom farandes nerför backen och plötsligt såg en helt galen snöscooter sprätta fram som ett monster rakt emot mig. Jag blev livrädd och vurpade några rundor och märkte sen att något inte stämde när jag låg stilla och skrek. Min vänstra axel satt inte riktigt på rätt plats. Jag fick leta reda på den högra armen som fick rycka in den vänstra armen tillbaka på sin plats, som vilken medlem som helst i familjen Adams. Sen var det bara att fortsätta åka... och min kollega... det svinet... han bara låg kvar och fotade. Jag är helt öm där nu. Kan knappt klä på mig, eller klia mig på ryggen och det gör ont bara att svänga ratten i bilen. Heheh... men det var det värt. Det läks.

Siglufjörður är en liten fjord man seglar in i

2007-03-13T00:05:00.000Z

Och sannerligen en mysig liten håla som ligger helt stilla i en vagga av fjäll. Där bor gamla hus med plåtjärnsfasader och gästvänligt folk som berättade om det stora snöskredet som skedde på andra sidan vattnet år 1919. Då fångade snön med sig en hel by som stod där. Sen dess har det stått tomt, men ruinerna av fiskfabrik och hus skymtar under snötäcket. Idag har man byggt effektiva stängsel och murar uppe i fjället för att förhindra ras.

H2O

2007-03-12T23:51:00.000Z

Jag vältrade mig i lyxen av att göra ingenting alls under den 6 timmars långa resan, annat än att lyssna på musik och frossa i chips och godis och stirra ut genom fönstret. Låta tankarna vandra i takt till det förbipasserande landskapet. Ljuvligt att slippa tänka eller göra något annat än att bara vara där.

Bilderna representerar på inget sätt verkligheten. Jag tror att jag lyckades hala fram kameran precis under en "blå timme". När solen gått ner men ljuset låter sig dröjas som en dunkel slöja över allt. Det var ett väldigt dramatiskt hav jag passerade där. Utanför rutan reste sig havet i en svart-vit färgskala. Ett mörkt dunkelt djup som virvlade fram vita kraftfulla vågor som hamrade mot strandklipporna precis nedanför.

2007-03-12T23:34:00.000Z

Det var vårkänslor i Reykjavík när vi åkte iväg. Esja heter berget på bild. Det är hon som står i bakgrunden på alla porträttbilder av Reykjavík.

Ett par timmar senare körde vi in i vintern på norra Island. Överallt står hästar i vinterpäls och mumsar på hö. Eller varandra.

Jag ska alltså åka på skidresa imorgon till Siglufjörður, som är en liten håla på norra Island. Ska ta bilder. Kram.

2007-03-09T00:37:00.002Z

Av nån märklig anledning har min blogger bestämt sig för att bara publicera rubriker och ingen text. Jag ska sörja mitt verk och gå och lägga mig nu.

2007-03-09T00:33:00.000Z

2007-03-09T00:31:00.000Z

skiiiidor

2007-03-09T00:01:00.000Z

prepubertalt

2007-03-07T19:44:00.000Z

Men jo... mitt barn har det väl helt ok. Jag gör mitt bästa. Månar om hans utveckling. Ser till att han äter ordentligt. Läser för honom varje kväll. Klär honom snyggt. Kramar honom. Pratar med honom. Hittar på saker med honom. Ser till så att han sportar och rör på sig. Ser till att han kan leka med sina kompisar på fritiden. Tar tillvara på hans intressen. Etc... Men nu har jag fått total panik på hans spelande med elgitarren. Som är kopplad till förstärkaren. Panik säger jag. Strängarna på gitarren känns direkt kopplade till mina känsligt spretande nervtrådar. Jag darrar och skakar för varje ton som tas. Är gnälliga morran nu... gapar "sääääääääänk volymen" när han spelar riffet till "Smoke on the water" för hundrade gången i rad. Undrar om hans pappa kunde ana långa raden av koncerter som dånar varje kväll här, när han gav Flóki gitarren i födelsedagspresent.

utmaningar utmaningar

2007-03-06T23:28:00.000Z

Mina gymnastikpass har fullkomligt urartat! Det började med små harmlösa kullerbyttor men det tycks inte finnas några gränser för vad människokroppen kan utsätta sig för tydligen.

Jag har svårt att nöja mig med säkra kort och drivs hela tiden av att överträffa mig själv. Jag är som en rastlös rumpa som inte trivs om jag inte har utmaningar i omedelbart sikte. En barnrumpa som börjat brottas med rynkorna som försöker sätta spår i ansiktet.

Så därför gav jag mig på några salto idag. Alltså en frivolt fast baklänges. Tio år sen sist! Fick ställa mig upp på en pall, stå och vela ett tag och mana mig själv att slänga mig hejvilt upp i luften. Det blev liv i kroppen vill jag lova och i ett välbalanserat ögonblick av koncentration och ren skräck kastade jag mig bakåt och lyckades landa med alla leder i behåll.

Jag vet faktiskt inte hur det här kommer att sluta.
Mer än att jag ämnar fortsätta.

magi i köksskåpet

2007-03-05T12:29:00.000Z

De här kryddburkarna visar lite hur historien lever kvar som en del av den isländska identiteten. Man har tagit runstenssymbolen "Ægishjálmur" och gjort om stavarna i den till bestick och köksredskap. Kryddserien heter "Pottagaldrar" vilket betyder "grytmagi" och jag gillar dem för att de inte innehåller msg (smakförstärkare) eller andra tillsatser.

Ægishjálmur är sagd att ge beskydd åt den som bär den. "Hjálmur" betyder "hjälm". Jag frågade faktiskt en häxa på en kulturnatt på biblioteket häromdagen, om hon kunde förklara vad magi är för mig. Hon sa att det är ett verktyg för att uppnå det som man vill ska hända. Att man fokuserar bättre på det man vill uppnå om man använder sig utav symboler som påminner om det som ska hända. Magi är att låta drömmar och fantasier bli till verklighet. Genom övertygelser. Att ha makten att kunna styra sitt öde. Jag är redan såld på idén och fick den återigen bekräftad för mig där hos henne.

Magi är att få en vision av en maträtt man vill äta och strössla rätt mängd kryddor över på rätt värme, för att uppnå önskat resultat. I all enkelhet.

Sagoväsen

2007-03-05T01:00:00.000Z

Många som söker sig till Island är fascinerade över det "sagolika" som de föreställer sig kan finnas här. Myten om den kraftfulla ön som ståtar av så mycket naturlig skönhet. Den paradoxala platsen där eld och is lever i harmoni med varandra och förenas i explosiva utbrott. Energin som bor i jorden. Roten till det ändlösa. Det oförutsägbara. Svaren. Frågorna. Om livet. Tror jag.

Tveksam om de hittar det de söker men de har en tendens att fastna för landet och återkomma. Vilja lära sig språket. Bli en del av det isländska nuet, som måste vässas skarpt i de impulsiva väderomslagen. Det gäller att hänga med och inte planera för långt framåt.

Men sagolikt...

Kanske att det fanns ett behov av att skapa mening med allt elände som folk upplevde här förr, när det inte fanns värme som kunde omsluta trötta kalla kroppar om kvällarna. Inifrån. När det inte fanns skydd mot naturens våld, som spred sig in i märgen på de kalla kropparna. I tiden då kvinnor dränktes, brödrar mördades och de skyldiga halshöggs... där i återvändningsgränden. Hopplösheten. Maktlösheten. Där fick det sagolika ta plats för att kasta ett meningsfullt skimmer över det karga. Att tro på ett övernaturligt väsen som kunde ledsaga tröstlösa människor. Sagor som upphöjde dem. Gav kött på benen. Ett väsen som kunde beskydda mot ondskan helt enkelt och göra mannen stark.

Det här tänkandet finns kvar hos många. Att tro på något för att hålla magin vid liv. Samma magi som ett barn upplever genom att tro på tomten. Att våga tro på fantasin och därmed ge den liv. Som ett lim som limmar ihop varandet.

Sagolikt

2007-03-02T00:27:00.000Z

Min festliga hyresvärd är en aldrig sinande källa av mystik. Det var ett tag sen han flåsade kåserier från forna dagar på andra sidan luren. Han hade gjort det till en vana ett tag att ringa efter några whisky och vältra sig i eskalerande monologsorgier om sitt förflutna. Där förfäderna var osvikna barska hjältar som spelade livet ur sina egna händer och föll där de stod när döden plötsligt svepte över dem. Hans favorit är när Jón tog en sup på vägen ner från gården, blickade ut mot det väldiga landskapet nedanför och yttrade "Tinget är vackert!" Varpå han ska ha fallit stendöd ner från hästen.

Iallafall.

Nu har han gett mig i uppdrag att få tjejen på ovanvåningen att skriva på ett papper angående renoveringar i huset. Han säger att jag får gratis hyra en månad om jag lyckas.

Knepig är han.

2007-02-28T23:16:00.000Z

Tempot pulserar på Reykjaviks gator. Bara idag körde jag förbi fem krockar. Miserabla bilar med skrynklade nosar och folk ute på gatan med mobilen vid örat. Den förlängda eftermiddagssolen kanske är boven. Dagarna blir längre och kan fyllas med mer innehåll innan mörkret fläker ut sig. Men folk är fortfarande djupfrysta. Sitter stelbenta under ratten och hinner inte med.

Jag hastar bäst jag kan själv. Det blir så när man inte har konkreta mål att hasa sig fram emot. När jobbet inte fyller funktionen av självförverkligande. Då måste dagarna fyllas med innehåll. Varje ledig stund blir en tillflyktsort. Varje sekund måste sväljas med förlustelser och förströelser. Tidsfördriv som håller tomhetskänslor och meningslöshet på hållbart avstånd.

Gymnastiken gör sitt för att distrahera mig. Kroppen är smidigare och jag har börjat köra frivolter i pik. Alltså med raka ben. Det känns tufft. Kommer nästan ner i spagat på båda ben. Också ganska tufft. Det blir Ninja-style på nästa tjuv jag brottar ner.

defrost

2007-02-28T23:11:00.000Z

Jaja... grejen är att jag inte går fattig på händelser allmänt. Jag är bara inte lika mottaglig för upplevelser. Känslosvallet ligger orörligt under isen och stirrar. Jag huttrar och borrar både näsa och andedräkt ner i halsduken och väntar på att få tina.

Intryck

2007-02-28T23:03:00.000Z

Vill så gärna bli intryckt

Absorberad
Av intryck

Ibland måste jag bara stanna bilen, åla fram kameran och veva ner rutan

2007-02-26T12:43:00.000Z

vip i stian

2007-02-26T02:12:00.000Z

Jag har börjat få gå före i kön in på Kaffibarinn. vip alltså. Börjar lära känna folket liksom. Vet inte om det är bra eller bara tragiskt. Det är där jag brukar hamna varannan helg.

ensam och ensam

2007-02-26T01:51:00.000Z

Något som har blivit livsnödvändigt för mig är att känna att jag kan köra iväg nånstans, bara sisådär när jag känner för det. Plötsligt är jag på väg ut ur stan när jag egentligen bara skulle ha lite ingefära i affären. Jag blir lugn av att åka bort från vardagsbubblan. Jag måste få besöka en frizon, helst dagligen. Jag måste lyssna på musik i bilen. Högt. Jag måste få betrakta havet. Se energin i vågorna, hur våldsamt de kastar sig över varandra. Jag behöver verkligen få vara ensam ibland. När jag förstår att det finns saker som jag bara kan göra med mig själv, för att det kanske inte uppskattas på samma sätt med någon annan. Ibland vill jag bara få vara tyst och lyssna på vad det inre pladdrandet har att säga. Och jag blir så glad när jag vill vara sådär ensam med mig själv. För jag kan bli så trött på mitt eget sällskap om kvällarna.

Vuxna ska inte tjafsa med barn

2007-02-26T01:25:00.000Z

Det var lite av en personlig seger att genomföra föredraget i torsdags. Jag pratade om hur man kan jobba med barn som aldrig gör som man säger. Som sparkar, slåss och tar sönder saker.

"Svåra barn" är lite av en hobby för mig. Eller... jag ser det som en utmaning att jobba med motsträviga barn, som har för vana att gå upp i kamp mot vuxna. Jag har sett "omöjliga bråkstakar" utvecklas konstruktivt på mitt fritids och jag har en stark tro på att de vuxna måste ändra på sina reaktioner, till de svåra barnens aktioner, om man vill åstadkomma en förändring i hur barnet beter sig.

De vuxna måste sluta att bete sig reaktivt mot barnets handlingar och istället se till att hålla premisserna på sin sida och respektfullt och bestämt ledsaga barnet ur det destruktiva mönstret. Barnet måste få utrymme istället för skäll eller en upprepad pedagogisk ritual som det har slutat lyssna på för länge sen.

Det handlar om sluta göra sig mottaglig för barnets försök att trycka på ömma punkter. Att inte bli irriterad, inte bli arg, inte bli besviken. Kapa banden helt enkelt och återfå kontrollen i påfrestande situationer.

Barn drivs av impulser och känslor. Hos "svåra barn" har driften att påkalla negativ uppmärksamhet blivit en del av deras självbild, som de vuxna ofta bekräftar omedvetet. Barnen har ingen möjlighet att själva ta sig ur en ond cirkel som det har försatt sig i mot den vuxne. Ännu värre blir det förstås när de vuxna börjar tappa tålamodet och tron om att barnet nånsin kommer "skärpa sig". Det blir krig på en outhärdlig nivå.

Det är då den vuxne måste backa och lära sig se på barnet med nya accepterande ögon och försätta barnet i situationer där det får nya chanser att utvecklas. Det har den vuxne makt att göra.

Tis is where I lives

2007-02-26T01:11:00.000Z

Lite taskig kvalité på den här, men här är i alla fall lite Reykjavík from a distance. Kanske blir lite fler såna här bilder senare. Jag bor i närheten av kyrkan; Hallgrímskirkja, som förärats plats på toppen av 101 Reykjavík. Där står den och dånar flera gånger om dagen i torrt och vått. Tungt men melodiöst slår den långdragna spel så det hörs över hela innerstaden.

skrvkrmp

2007-02-20T23:43:00.000Z

Hej. Jag har skrivkramp men det är sånt som händer. Här inne i min tvåspråkade (jag tycker att hjärna är ett äckligt ord så jag säger istället) "filmduksprojektor" så pågår förberedelserna för fullt, inför den lilla föreläsningen på torsdag. Det är helt sjukt att jag lyckas leva så tudelat som jag faktiskt gör. På isländska på Island, med bloggsvenskan malandes i ett hörn nånstans hela tiden. Sjukt jobbigt ibland. Jag hoppas jag blir extra kreativ av det här. Det är inte mer än rättvist.

distansen ökar vänskapen

2007-02-18T02:22:00.000Z

Jag tillbringade dagen idag med min mamma. Vi hade en sån fin stund när vi satt i gamla stan utanför en kiosk och åt korv. På en bänk. I det fina vädret. Hade nyss hälsat på farmor som har bytt ut pannbandet mot en mössa som hon har på sig dygnet runt nu. Stackars farmor. Jag berättade för mamma att jag vill bo i gamla stan och då säger hon att hon tror att jag är en gammal själ. Det är nog det finaste hon har sagt till mig.

sirkus tv

2007-02-18T01:21:00.000Z

Turkmenistan fick en president; Gurbanguly Mälikgulyýewiç Berdimuhammedow, och detta verkade nyhetsankaret tycka var en trevlig händelse. Han är rena sömnpillret i rutan annars.
Klipp 1

Hans glädje spred sig därefter vidare på hans kollega som tappert försöker svälja skrattkväljningarna. Det misslyckas totalt. Och hur lätt är det när man liksom hör hur det manliga nyhetsankaret sitter och fnissar och frustar i den andra mikrofonen.
Klipp 2

Det blir så syrligt att sitta hemma i soffan och titta på klipp 2, som dessutom handlar om isländska börsmannen Jón Ásgeir som äger halva världen snart typ, eller han äger liksom mer pengar än hela den isländska staten, och så går han runt där i klippet med den sanslöst fula gula plastpåsen med rosa gris på. I RÄTTSALEN. eftersom han äger den billigaste livsmedelskedjan "Bónus" på Island och kör en löjlig kupp där antagligen för att påminna alla fattiglappar på Island om hur billigt det är i Bónus. För han har blivit åtalad liksom och det är rättegång men det är bara en enda stor sirkus det här.

Jag bloggar detta, även om det är på isländska. Jag lyssnar knappt själv på vad de säger där nämligen.

Vad tycker ni? Vill ni ha såna här isländska klipp på bloggen eller klarar ni er utan?

Inlägg nr 500

2007-02-18T00:51:00.000Z

Det känns som att det jämna antalet måste hedras på nån vis. Så jag säger Grattis Bloggen. Du börjar ju få lite rötter nu.

I all enkelhet

2007-02-18T00:13:00.000Z

Vi lyckades gå upp i tid för att hinna med en sväng inom badhallen innan skola och jobb slukade oss. Jag fick liv i Flóki genom att stänka vatten på honom och en halvtimme senare satt vi utomhus i mörkret. I en varm och skön Heitapottur (bubbelpool typ).

Flóki sökte sig till en karaktärisk gubbe som bar breda svarta konstnärsbågar med så tjockt glas att ögonen förstorades. "Fortsätt väx och bli stor" sa den livliga gamlingen med bred och barkande röst och Flóki sög åt sig av uppmärksamheten från den vise mannen. Det ösregnade under tiden och soluppgången gömde sig bakom en tjock ridå av regndroppar, men jag siktar på fler morgonritualer som denna och hoppas se solen gå upp en annan gång där.

"Sundhöllin" är mitt favoritbadhus, bara för att det är så gammaldags. Och så bjuder de på kaffe ur en stor thermos som står på bordet vid utgången.

Det krävs inte så mycket ibland för att må bra.

2007-02-16T00:27:00.000Z

Jag och Flóki har försökt gå upp en timme tidigare hela veckan för att vi vill försöka hinna med ett morgondopp innan skolan startar klockan 09.00. Men varje uppväckningsförsök har slutat med att vi snarkat vidare en timme till, för att det har varit helt oemotståndligt.

Ikväll berättade Flóki för mig att han ställt ett glas med vatten i fönstret som han tycker jag ska hälla på honom för att få honom på fötter imorgon bitti.

Han vet ju inte vad han ber om, stackars barn. Men helt osmart är han ju inte. Jag gillar att han har en känsla för framåttänk. Att han börjar lära känna sina begränsningar.

Kanske stänker lite på honom för spänningens skull bara imorgon. Det är sista chansen innan helgen att genomföra projektet och jag vill hinna se morgonsolen gå upp i en Heitapottur innan den hinner gå upp innan mig.

passionerad matkonst

2007-02-15T00:40:00.000Z

Det är ju rena porren att se på när Nigella stönar över sina grytor med lite bulgur i.

Vad enkelt livet hade varit om man hittat sin nisch som Nigella har gjort. Hon verkar ju ha helgat sitt liv åt matlagning helt enkelt. Ätandet, matvaroinköpen och de sensuella ritualerna där rätterna smeks ihop med vällustiga läten är hennes levebröd.

Jag ser framför mig hur hennes man ber henne prata om mat när de rullar runt. "Åh, kanelen strimlar vi försiktigt ner i den ytterst väldoftande oljan". Jag skojar inte.

Jag har för mycket choklad i mitt köksskåp

2007-02-14T23:11:00.000Z

Den här dagen är tillägnad kärlek och jag försöker få min pulserande pumpmuskel att förstå att det kommer hända igen. Att någon kommer att knacka på där igen. Hoppas vi. Nog.

flashigt

2007-02-14T22:11:00.000Z

Det känns som att jag måste kommentera den plötsliga exponeringen av mig själv i föregående inlägg. Jag är ledsen om det vållat er obehag att ha mitt nylle plötsligt intryckt mot er skärm. Ni ber ju inte direkt om det och det var ju ett omotiverat drag egentligen. Jag vet inte varför jag alltid gör som jag gör. Jag bara gör saker ibland, som min sufflör tycker jag ska göra.

Troligtvis är det en kronisk benägenhet jag har att påkalla spänning och oro i min vardag genom att bli så här självupptagen. "Vad ska Jantelags-Sverige säga nu"... liksom.

Har jag sagt att jag fick lite uppmärksamhet som barn?

Kvinnan som kunde hångla med hästar

2007-02-14T00:22:00.001Z

Den här snubben ger rätt tydliga signaler (tips. förstora bilden)

Jag hade tänkt ta lite bilder på mina vänner hästarna, som stod och kliade varandra i röven och såg allmänt behagliga ut. Men de är ju så nyfikna de där bollarna att jag plötsligt stod omringad av ett gäng näsborrar som prompt skulle smaka och sniffa på mig. Hur jag än vände på mig lufsade de tillbaka tätt inpå med sina uppspärrade mular. Varav hångelscenariot. Fascinerande med tanke på att de inte är tama.

Kom kom

2007-02-13T23:14:00.000Z

Christina undrade i en kommentar hur Reykjavík skiljer sig från resten av Island. På ett sätt finns en del av svaren redan i själva frågan, för att Reykjavík skiljer sig helt enkelt avsevärt från resten av landet. Det är nämligen så att Island är ganska stort till ytan men har få invånare (300.000), vilket resulterar i en gigantisk klyfta mellan huvudstadsbornas kultur och lantisarnas, eftersom hela hälften av landets invånare faktiskt bor på huvudstadsområdet. 150.000 alltså.

Näst största "staden" är Akureyri på norra Island som har typ 20.000 invånare tror jag. Där finns dock de flesta väsentligheter som en smärre civilisation kräver för att kunna driva ett universitet till exempel, så det känns inte som nån liten ort när man är där.

Hur som helst, Reykjavík pratade vi ju om. Jag skulle vilja påstå att du kommer uppleva Island i allra högsta grad när du är i Reykjavík, och naturen finns ju överallt runt omkring i form av berg, hav, vildar på puben och oväder och norrsken och sånt. Så det är lika mycket "på riktigt" som nån annanstans, tycker jag. Lika mycket Island som allt annat som finns här. Åker man utanför huvudstaden byts kulturen mot orörda landskap och ett oberäkneligt väderomslag. Och lantisar som inte pratar engelska.

Du ska dricka mycket vatten ur kranen, bada i en heitapottur, fika mycket (rik och mångfattcerad caféflora), festa mycket (medtag slitstark klädsel och skor), gå på museum, shoppa och sånt. Om du åker utanför stan är det mest klassiska att bada i Blåa Lagunen eller se Gullfoss och Geysir. Det gör alla turister, men det är inte mindre vackert för det.

Fråga gärna mer om ni undrar över något.

fylla i rutan

2007-02-13T22:53:00.000Z

Hihi. Jag tycker isländsk tv är så rolig. I ett typiskt sånt därnt soffdebattsprogram som kommer dagligen efter nyheterna framfördes ikväll ett test på en man som fick i uppdrag att dricka öl och därefter köra bil. I en simulator med stor skärmbild. Tanken var att demonstrationen skulle avskräcka folk från att köra omkring berusade. Men alltså... får man lov att vara full i tv? Efter 5 stora starka vinglade mannen mot simulatorn, gav ifrån sig ett par oberäkneliga rapar och yra gester och började dessutom uttrycka sig lite lustigt med engelska fraser. Givetvis mejade han ner rådjuret som sprang in på simulatorskärmen. Han var ju full. Man ska ju inte köra full, det vet vi ju. Men det är ett stort problem på Island tyvärr. Förhoppningsvis hade den här tillställningen effekt på folk. Om inte annat så för att det blev så påtagligt pinsamt.

En ny morgon

2007-02-11T23:30:00.000Z

Det kom en ny morgon, även efter den längsta vakan. Blev väckt av att färska strålar letade sig in genom fönstret och lade sig på mina ögonlock så att jag kunde blunda vidare och sväva obehindrat en stund, mellan dröm och sovmorgon. Till slut sätter jag mig vid fönsterkarmen inlindad i morfars täcke för att betrakta ljuset sakta sträcka sig över ytan. Se på när himlen andas in en rosa nyans och jag andas tyst. Där och då.

2007-02-06T23:24:00.001Z

Usch. Jag är så ledsen mellan varven för min morfar att det mesta inte känns angeläget att ta upp på bloggen just nu och jag vågar inte blotta mina blödiga sidor. Mamma och co. reser hit till Island imorgon från Sverige och i helgen blir det begravning. Vi kommer att övernatta i morfars gamla lägenhet när vi är där. Det känns smärtsamt redan nu bara att tänka på det.

På jobbfronten är det mycket att göra som vanligt och jag har blivit tillfrågad om jag har lust att hålla i en liten föreläsning under en arbetsdag snart där andra anställda från 5 olika fritidshem ska närvara och lyssna på mina råd om hur man bäst kan jobba med motsträviga barn. Eeeek. Måste se till att förbereda mig väl.

Jag ska dessutom hinna (och lyckas) skriva en liten minnestext om min morfar som sen ska publiceras i dagstidningen här. Det är tradition på Island att sörjande skriver om sin närstående som har gått bort, i tidningen. Det finns en hel sektion där dagligen, bara med dödsannonser och små memoarer från nära och kära. Alla blir hyllade och ihågkomna på en plats där andra kan ta del av det. Som om hela Island är en stor familj.

Jag var inte riktigt beredd bara på att se min morfar på bild där idag. Det smärtar och jag får se hur det blir med bloggandet de närmsta dagarna.

ohoj, ett mysterium

2007-02-06T22:57:00.000Z

Vad konstigt. Här sitter jag och läser igenom bloggrundan med tillhörande kommentarer och kan nästan svära på att en kommentar hos herr Berglund egentligen är riktad till mig och min blogg. Om inte Herr Berglund själv har härjat i bondlortsorten Blönduós på Island då förståss. Blönduós är min födelseort och det var där jag hälsade på morfar häromdagen och den där kommentaren talade så direkt till mig att jag blev helt snurrig.

Hur som helst. Om orden var riktade till mig kæra Halla så tackar jag och bugar djupt för dem och hela spektaklet.

söndagkväll

2007-02-05T01:05:00.000Z

Sitter och tuggar i mig torkad fisk och har just garvat högt åt Mikebike´s slående etnografiska studie av människor som råkar befinna sig i hans omedelbara närhet. (Läs och le) Har dessförinnan lite random öppnat kylskåpet och stoppat i mig vindruvor på måfå, ett par färska champinjoner, soltorkad tomat och några skedar Kesella. Det är först nu jag inser vidden av osammanhang i detta födointag. Men jag gör bara som magen säger och då brukar det bli bra.

Torkad fisk är så gott. 83% rent protein och inget fett. Själva ätandet påkallar dock något primitiva drag hos mig känner jag. Det är ansträngande att äta torkad fisk. Jag måste bita, dregla, slita och riva i fiskstycket tills en bit äntligen lossnar. Sen kan jag smaska förnöjt och känna mig lite rebellisk.

2007-02-05T00:41:00.000Z

Tankarna har kretsat kring min morfar ända sen han dog och det känns fortfarande konstigt att tänka på. Jag har inte varit fullt så sentimental som jag trodde att jag skulle bli. Det känns bara konstigt och svårt att greppa att han inte finns mer. Att jag aldrig kommer att se honom igen. Ett oövervinnligt faktum och därför helt lönlöst att kämpa emot. Jag blir istället alldeles varm av att tänka på honom och jag antar att det är vad folk menar med att de som dör lever vidare på något sätt hos dem som är kvar. Jag känner mig dock övertygad om att han inte är helt borta och det är väl kanske därför som jag inte brottas med det här uppbrottet i känslostormar och förtvivlan. Förnekelse eller inte. Jag väljer att tro att han är på en annan plats nu. I ett annat format.

Utan smärta.

2007-01-31T22:50:00.000Z

Just nu seglar mina minnen. De dyker upp i vågor. I vetandets sjöar av tillbakablickar och insikter. Jag utför allt jag måste. Min mask förvånar även mig själv. Jag ler till och med. Dränker insikten i sjön igen för en stund. Tills den åter flyter på ytan och berättar för mig att min morfar dog idag. Igen och igen och igen.

2007-01-31T01:11:00.001Z

Som vanligt ser jag civilisationen lösas upp ju längre bort jag kör. Bebyggelser ersätts av tysta landskap och högljudda berg. Radion slutar fungera och vinden försöker knuffa bilen av vägen mitt på en snöhärjad hed. Plötsligt finns bara naturen och vi. Med solen som enda vittne. I en bil på väg mot ett farväl.

Morfar hade krympt. Hans hår vitt och tunt som silke. Kroppen späd och ömtålig. Blekt som en liten ängel som skulle kunna flyga iväg när som helst. Ett tag var jag säker på att han försvann. Ögonen stängdes igen och munnen gapade tyst utan att andas. Jag kände hur tiden stannade och gav ifrån sig ett eko som blixtrade innanför ögonen på mig. Tills han öppnade ögonen igen och fortsatte prata med mamma i telefonen som han hade vid örat. Han kanske kände att han kunde få dö nu när han hade hunnit prata med oss alla. Men sen ångrat sig och tänkt att det kanske var ett olämpligt tillfälle att stelna till på.

Vi åkte därifrån ett par orosmoln lättare. Nöjda med vår stund. Accepterande.

På vägen hem hade mörkret hunnit bre ut sig över havet. Bergen skymtade som sovande svarta jättar och på himmeltavlan sken månen upp så att det blänkte på vattnet. Jag kände för att stanna upp, kliva ut ur bilen och lägga mig ner för att betrakta stjärnorna. Känna efter vad det är för värld som morfar lämnar. Och vart han tar vägen.

Det kändes som det var han och inte jag som hade en lång resa framför sig när vi kramades hejdå.

Rakt på sak

2007-01-29T22:40:00.000Z

Jag har aldrig stämt träff förut som den här med min morfar. En sista stund tillsammans innan en ofrånkomlig död sveper iväg med honom. Vi visste båda hur det låg till. Att syftet med mitt samtal och min resa imorgon blir att hinna se honom innan han går bort. Det har de flesta hunnit göra redan.

- jag vill ge dig en kram nu när du ligger på sjukhus och mår så dåligt.

- nu ska vi inte riva upp oss för mycket över det här. Du vet hur det är Svala min. Döden är en del av livet för alla kan ju inte leva jämt. Du kan ju tänka dig hur överbefolkat det hade blivit.

Innan andetagen tar slut

2007-01-29T21:28:00.000Z

Min morfar håller på att dö. Han är så sjuk och plågad av en märklig sjukdom som gör att hans röda blodkorn angriper de vita blodkornen och därmed gör hans blod rätt odugligt. En för läkarna obegriplig och svårbehandlad sjukdom. Den enda läkaren som hade specialiserat sig någorlunda på området här på Island avled lite brutalt efter ett fall på en ridtur i december. Det ser inte hoppfullt ut för min morfar. Han har prompt bestämt sig för att avbryta behandlingen han hittills fått, som troligtvis varit helt fel för honom. De har pumpat cancermedicin i honom fast han inte ens har cancer.

Morfar förklarar att hans fru väntar på att träffa honom och att det är dags för honom att lämna jordelivet. Han är nöjd med beslutet att inte dra ut på något mer.

Jag vet inte hur jag kommer att ta den dagen han somnar bort och aldrig finns mer igen. Jag vet inte om jag kommer sitta stel som en pinne när min blick riktas mot en overkligt kall kista i kyrkan, eller om jag kommer skaka och snora ner mig av sorg efter min älskade, älskade, älskade morfar.

Jag vet bara att jag inte kan begära att han ska leva mer när det innebär att han plågas så grymt som han nu gör.

Jag ska ta ledigt från jobbet imorgon och köra norrut med syster för troligtvis en sista hälsning. Jag pratade med honom idag och bad honom ta väl hand om sig inför imorgon.

Jag hoppas att jag hinner.

Tillställningar

2007-01-26T01:09:00.000Z

Det är rätt upplevelserikt att bevittna arrangemang som sänds live på TV, som helgens första delfinal av isländska melodifestivalen. Jag satt i publiken med en scen rakt framför mig men fick ändå känslan av att befinna mig bakom kulisserna. Räkna ner sekunderna tills sändningstiden startas, bli regisserad hur applåderna skulle fortlöpas. Sitta stilla i stolen och betrakta rutinerade rörelser i luften där TV-kameror flyger omkring på kranar för att fånga stunden i bild. Uppställda mikrofoner. Springare som röjer till på scenen innan kameraögat ska blicka mot nästa artist.

Allt som hände rakt framför ögonen på mig var ämnat för en sofftittare nån helt annanstans. Någon som njuter av den eleganta panoreringen med artisteriet uppe på strålkastarscenen i helbild, när allt jag ser är en hängig kamera-assistent som rullar en åkvagn med två kamerasnubbar uppe på, fram och tillbaka. Passar att hålla jämn hastighet. Igen och igen. Flås. Gnid. Rutin.

Jag vet inte varför men jag tänkte plötsligt på Riefenstahl och hennes dokumentation av Hitlers hord med robotfolk. Syftet med deras sammankomst var inte bara att vifta spänt med händerna i takt. Det skulle dokumenteras. Annars hade tillställningen troligtvis inte ägt rum.

När man blir trött på ord

2007-01-25T01:08:00.000Z

Jag och mitt ex turas om att skicka nyinspelade filer till varandra via msn. Där vi sjunger. Det är rätt underhållande faktiskt.

halt

2007-01-24T23:12:00.000Z

Jag funderar kring den bild som ni läsare eventuellt får av mig när ni läser den här bloggen och kommer på att den alldeles säkert inte representerar mig särskilt väl. Vad jag kan se är det en trött och gnällig, pensionsparande bittertant i total avsaknad av socialt umgänge (bortsett från en farmor och en moster) som framträder mellan inläggen.

Jag känner det trängande behovet av att klargöra att så inte är fallet. Jag är snäll och rolig. Och social. Amen. Att jag har valt att censurera de stora dragen ur mitt liv beror på att jag vid en tidpunkt kände att jag behövde dra mig tillbaka från bloggrutan och bli introvert för kultivera mig på Island och för att fundera över saker och ting i min ensamhet istället för att fläka ut mig själv, även om jag brottas med lusten att bara få vara här och skriva menlös dagbok om allt och inget och mig själv.

För det är vad jag gillar att läsa på andra bloggar.
Andras reflektioner kring sig själva.
Och bra ordbajs.

Vi får se hur det blir framöver. Nu har jag landat lite och förlikat mig nämnvärt med min vardag så att det blir förhoppningsvis allt färre desperata tillrop och allmänt gnäll om trötthet jag vrider ur mig på kvällarna här.

Solen hälsade på i helgen

2007-01-22T23:07:00.000Z

pressad pung

2007-01-22T22:26:00.000Z

2007-01-22T20:56:00.000Z

Jag har ätit fårpung. Host. Vänta, jag hinner inte riktigt svälja insikten själv när jag skriver. En gång till. Jag. Har. Ätit. Fårpung! Ja jävlar tänk alltså. Vilken bedrift! Det blev alltså dags i helgen att se om det fanns stake i mig nog för att lyckas få ner en isländsk rågmacka (rúgbrauð) med det rätt så provocerande pålägget "Fårpung". Fast det äts tydligen som det är också. Min moster tycker att det är jättegott.

Som ni kanske förstår krävdes det mäktigt mod inför detta intag. Jag laddade lite genom att först läsa på förpackningen där den sista meningen betyder Det är roligt att lära sig äta maten som höll liv i den isländska nationen (folket) i århundraden. Njut!

Varpå det nästan kändes som min plikt att erfara vad mina förfäder tvingats gå igenom för att slippa svälta ihjäl. Det fanns få konserveringsmöjligheter förr och därför fick höstens slakt stå och surna för att kunna förvaras över vintern.

Det var alltså surpressade fårpungar jag fick i mig den dagen. Och detta betalade min moster nästan 80 svenska kronor för. Jag står mållös inför detta dilemma. Fast sura pungar kanske inte är mycket äckligare än möglig ost, som ju faktiskt är tillverkad ur körtelsaft ur kor samt löpe (vilket är kalvmage). När jag tänker på det så är ju faktiskt fårpung rätt så “safe”. Simpel mat. Du ser vad du äter liksom. Men att det ska vara så dyrt med lite sur fårpung går över mitt förstånd.

Jag är visserligen inte helt obekant med "Þorramat" som den här mycket gamla mattraditionen med surmat kallas. Min mormor var expert på tillagning av blodpudding till exempel. Jag minns att jag ibland såg på när hon stoppade blod och inälvor i fårmagar och sydde igen. Men þorramatur är också rutten haj, svedda fårskallar, rotmos, sylta (gjord på fårskallar) och annat smått och gott.

Det är säsong för sånt här gojs nu. Var och varannan islänning ser till att hamna på Þorrablót där den här “maten” intas under festliga former tillsammans med “Brennivín”. Lite skit rensar väl magen.

Jag vill äga en bostad

2007-01-17T21:13:00.000Z

Jag har nyss hämtat Flóki hos grannpojken och snicksnackat lite smått med hans flirtande pappa, bankmannen. Han berättade att han just hade varit o tittat på en lägenhet. Jaha, ska ni flytta, undrar jag. Nej, jag ska hyra ut den. Och hur var den då? Såg den bra ut? ... jo men jag har alltså redan köpt den och fått hyresgäster till den, hade bara inte hunnit titta riktigt på den själv innan... Alltså, den där sortens girighet på pengar stör mig rätt så mycket. Det är rätt vanligt att privatpersoner köper lägenheter som de hyr ut enbart i rungande profitsyfte. Det finns inga hyresgästföreningar på Island. Inget HSB. Inget MKB. Bara profithungriga privatpersoner som tar alldeles för mycket hyra.

2002 knackar på

2007-01-17T20:44:00.000Z

Jag bläddrar i gamla mappar på datorn och rotar bland dagboksfiler och andra alster. Hittar potentiella titlar till böcker jag kunde slänga ur mig utan att reflektera så mycket på ett innehåll. Vad sägs om: "Jag har älskat din näsa". Den låter väl behaglig, no? Fattar inte hur jag tänkte back then. Vädrade antagligen de sista stänken av hjärtekras som kramades ur slasktrasan. Sen hittade jag även den här funderingen. Att skratta åt saken.

Den dagen då man sitter och skrattar åt sitt livs mest allvarliga händelser... har man då inte gått o blivit tokig på riktigt? Utan att veta om det? Det var min stora skräck att jag skulle bli fullständigt galen om jag nånsin lyckades komma över mina trauman. En märklig ekvation kan tyckas, men det har med bedömningsförmågan att göra. Var känslotröskeln går så att säga. Att om jag skulle lyckas bli fri från smärtan skulle jag ha tappat min referenspunkt till det hela. Graden av allvar och hur stort det påverkade mig. Men nu såhär i efterhand kan jag ju konstatera att man inte blir galen av att förlåta folk och måna om sitt liv bäst man kan. Visserligen kommer jag på mig själv med att dunka huvudet i väggen sådär lite autistiskt ibland men det kan ju faktiskt bero på annat. Vad vet jag. Skämt åsido. Jag brukar inte dunka huvudet i väggen. Men ibland känner jag mig tom.

Att gilla sitt julpynt

2007-01-17T20:18:00.000Z

... jag brottas med kalendern ett liiiitet tag till bara. Sen ska det ner i lådorna igen. Jag undrar på vilken plats jag kommer att packa upp dem nästa gång.